Midvintertid, när vintern är som allra mörkast, bildar bakgrund i Christian Peters romandebut ”Isleken”. Tiden är den bottenfrusna vintern 1740, platsen Sankt Petersburg där tsarinnan Anna Ivanovna skall fira sedvanlig midvinterfest i det nästan avfolkade palatset. Kring den nyckfulla och despotiska kejsarinnan rör sig ett antal aktörer: kommendanten Lippman, den puckelryggiga tjänarinnan Olga, älskaren furst Golitsyn och inte
minst hovbyggmästaren Eropkin, vilken börjar som åskådare till dramat för att sedan dras in i en händelsevirvel som han bara delvis förstår.
Bokens titel är en kombination av de två saker som på olika nivåer löper centralt genom texten: is och lek. Peters är skicklig i sina beskrivningar av kylan, hur den genomtränger allt och alla och hur den onaturliga vinterkylan speglas i kejsarinnans lika onaturliga känslokyla.
På ett annat plan blir den obarmhärtiga kölden som håller alla i ett järngrepp synonym med maktens obevekliga grepp om folket, hög som låg.
Leken, i sin tur, ges en betydligt mer olycksbådande innebörd än vad ordet vanligtvis förknippas med. Händelserna, som utspelas under tre dagar och tre nätter, beskrivs återkommande som en lek, nödvändig, farlig, omöjlig att undslippa. Eropkins egen lek med små iskuber i snön när han formar en liten modell av palatsets vakttorn blir det som sätter igång Anna Ivanovnas nya midvinterlek, i syfte att bestraffa den otrogne älskaren Golitsyn. Kejsarinnan beordrar Eropkin och hans bygglag att göra en kopia i naturlig storlek av vakttornet, helt i is. Trots det vanvettiga i uppgiften förförs han av isen som material, med sin tysta, glittrande lockelse.
Peters romanupplägg ligger långt ifrån det realistiska eller vardagliga och berättandet liknar mer en presentation av ett antal scener, med noga utvald rekvisita. Dialogen och personernas handlingar i olika situationer är det som skapar karaktärsteckningen, speciellt i fallet med Anna Ivanovna, vars handlingar och repliker skapar bilden av en oberäknelig, instabil och rovdjurslik kvinna.
Bilden målas med övertygande och starka färger, men förblir just en bild av en person, snarare än en tredimensionell karaktär. Samma sak gäller de övriga gestalterna, med undantag för Eropkin. Hans känslor inför det som bevittnas och det som skall utföras berättas även inifrån, vilket ger honom en mer övertygande mänsklig dimension.
Som helhet ligger romanens styrka i det effektfulla bildbeskrivandet och den visuella kvalitet som texten har. Ibland kommer känslan att Peters valt rekvisitan före intrigen, men som ett drama i romanform, i gränslandet mellan verklighet och fantasi, bjuder boken på fängslande former, färger och iscensättningar.
