Med ”Att skjuta en dront” vill Boel Hackman lyfta fram Harriet Löwenhjelm – en författare och konstnär som oförtjänt glömts bort, inte minst för att man under de 90 år som passerat sedan hennes död ägnat henne alltför liten uppmärksamhet; det finns en vänbiografi (”Harriet Löwenhjelm” 1947, av Elsa Björkman Goldschmidt) och en avhandling (”Pierrot och pilgrim” 1971 av Elisabeth Stenborg).
Harriet Löwenhjelm, liksom för övrigt Edith Södergran (som hon en smula jämförts med), tillhörde den privilegierade grupp kvinnor som kunde komma i åtnjutande av undervisning för flickor utanför hemmet omkring förra sekelskiftet. Löwenhjelms aristokratiska familjebakgrund, med tillhörande konservatism, skulle dock komma att bli ett hinder för henne när hennes dikter, om än postumt, skulle publiceras. Å ena sidan tillgång till utbildning, å andra sidan outtalade krav på ett traditionellt liv med obefintligt utrymme för originalitet och egensinne. Familjen ville helt enkelt att Harriet Löwenhjelm skulle gifta sig som alla andra, hedervärda unga kvinnor. Men den blivande poeten och konstnären skulle komma att gå sin egen väg och använde, som Boel Hackman så fint skriver, ”fantasin som motståndsrörelse”.
Boel Hackman beskriver de svårigheter man hade inom aristokratin att ”skilja ut sig som individ”. Hon uppfattar Löwenhjelms rolldiktning (ibland ett manligt berättarjag) som i första hand ett försök att undkomma de stereotypa roller kvinnor tilldelades, snarare än något slags bevis för hennes sexuella preferenser, något som tidigare uttolkare hävdat.
Hackman understryker med emfas att Harriet Löwenhjelm var en i högsta grad medveten författare och konstnär som utmanade förväntningarna på en kvinna vid denna tidpunkt, och därvidlag använde hon sig av somliga manliga attribut, såsom i den kända dikten ”Jakt på fågel”, med den lika välkända raden ”Tallyho, Tallyho, jag har skjutit en dront”. I den dikten fungerar geväret inte bara som en manlig symbol utan också som en bild av den självförhävelse eller snarare självhävdande – otillåtet för aristokratins kvinnor – som ett konstnärskap innebär.
På det stora hela tycker jag att Boel Hackman har fångat Harriet Löwenhjelms öde i ”Att skjuta en dront”, men samtidigt lämnar boken mycket i övrigt att önska vad gäller fotnoter, förklaringar och hänvisningar. Understundom tycks Hackman förutsätta att läsaren ska vara införstådd med till exempel den pedagogik som var förhärskande på Anna Sandströms seminarium (som Löwenhjelm bevistade) och som skulle ”gå förlorad i kampen med nya ideer”. Varav bestod denna pedagogik? Varför blev den omodern? Det syftas i början av boken på något som en vid dåtiden känd kulturpersonlighet hade skrivit om Harriet Löwenhjelm. Vilken karaktär hade det skrivna och var publicerades det? Först mot slutet av biografin omtalas Olle Holmbergs essäsamling ”Madonnan och järnjungfrun” som kom att innebära ett postumt genombrott för Harriet Löwenhjelm 1927.
