Vad tänkte och drömde Snövit när hon låg skendöd i kistan med den förgiftade äppelbiten i vrångstrupen? Sagan säger ingenting, den väntar på prinsen, men Marianne Jeffmar har ställt sig frågan, hennes ”En kista av glas” är en fantasi berättad av en hjärtsjuk flicka innesluten i ett skyddande genomskinligt hölje, i väntan på döden. Hon tänker inte på det kommande, hon låter minnen och fantasier flöda fritt ur det omedvetna.
Jeffmars stil är enkel, nästan barnslig, som i sagan. Hennes jagberättare är 15 år men har redan legat många år i glaskistan, hon minns sin mor, minns sitt fall ner i sjukdom och ser sin far röra sig i vardagen och hör honom tala med den döda modern. På knappt 80 sidor skildrar Jeffmar en ångermanländsk barndom präglad av sträng religiositet, där faderns skyddande hand formar sig till ett strypgrepp. Förbuden radar upp sig: inte dansa, inte pojkvän, inte spela annat än psalmer på orgeln, allt för salighets skull. Eller är frälsningen bara en förevändning, bottnar i själva verket faderns kärlekslöshet i ett behov av att hämnas på livet?
Det är en historia man kan känna igen från andra berättare i Jeffmars generation, men hennes version är kortfattad och fragmentarisk som drömmen, vissa detaljer, som namnet på den orgel fadern vill införskaffa till åminnelse av modern, växer till orimlig storlek och återkommer flera gånger. Annat skymtar förbi som en antydan ur det förflutna. Ett älskat ansikte dyker upp: pojkvännens, vars försvinnande är roten till hjärtlidandet, men faderns bild ställer sig ständigt framför. Plötsligt och oförmedlat, mellan ett skolminne och en köksscen i hemmet, vandrar Franz Kafka in och ut ur synfältet, ”han är den människa som står mig allra närmast” förklarar berättaren.
Kafkas närvaro är inte helt slumpartad, Marianne Jeffmar vill berätta en historia som likt Kafkas omvandlar drömmen och fantasin till självklar verklighet. När Gregor Samsa i Kafkas berättelse vaknar förvandlad till en skalbagge förefaller det helt naturligt, skalbaggen är ingen allegori, ingen bild för Gregors belägenhet, den är Gregor och Gregor är den.
Marianne Jeffmar lyckas inte med samma konststycke, skarvarna mellan erfarenhet och fantasi syns, dessutom känner sig berättaren ibland och helt i onödan tvungen att förklara och tolka åt läsaren. Men helhetsintrycket är lätt och ljust: en bagatell, okonstlad och charmerande.
