Fallande aska, vågor av rök, glassplitter, gråtande människor, vilsna skrik, ”gestalter i fönster trehundra meter upp som störtade ut i fria rymden.” Den fasansfulla stunden efter terrorattacken den 11 september skildras inledningsvis i Don DeLillos lysande roman ”Falling Man” (2007).
Den dagen förvandlades New York till ett helvete på jorden. Men vilka var de egentligen, terroristerna som vållade tusentals oskyldiga människors död? I romanen ”Döda dem alla” söker den algeriskfödde författaren Salim Bachi borra sig in i en terrorists medvetande genom att skildra hans sista timmar i livet före attentatet den 11 september.
”Är det modigast att tåla ett vidrigt ödes hugg och pilar, eller att ta till vapen mot ett hav av plågor och dräpa dem beslutsamt?” Liksom Hamlet våndas huvudgestalten i själens mörker och står utanför människornas gemenskap. Men han tar bokstavligen till vapen: dagen därpå kommer han att styra en Boeing 767 i World Trade Centers tvillingtorn, vilka i hans ögon är ”de allra högmodigaste två torn som mänskligheten äger.” Mannen, som är av nordafrikanskt ursprung men som länge bott i Frankrike, är i mentalt upplösningstillstånd. Han har gjort sitt val på grund av omständigheterna och inte av fri vilja. Denna hans livs sista kväll befinner han sig i Portland där han brottas med tvivlet och den stegrande ångesten, utan att våga föreställa sig resultatet av sin terrorhandling. Tankestråk, citat från Hamlet, brottsstycken av ett liv präglat av sorg och brustna förhoppningar strimmar hans medvetande, medan versrader ur Koranen virvlar runt i hans huvud ”som uppenbara tecken, klara som eldflugor.”
Men trots alla tecken känner han att Gud har glömt bort honom: ”i en mörk och svart kammare, bakom en stängd dörr, där bara lite ljus sipprade in genom dörrspringan.” Med kritiskt öga ser han på fundamentalismen eftersom den har lagt beslag på: ”den Gud som egentligen tillhörde muslimerna, de fattiga och landsflyktiga, de föräldralösa, och förvandlat Honom till sin personliga bärbara Gud.” Någon blind religiös tro har således inte romanens huvudperson, en motsägelsefull men bitvis klarsynt människa som gått vilse i livets labyrint.
Det är dock främst genom hans fars röst som fundamentalisterna blir starkt ifrågasatta i romanen. Denne menar att ”deras renhetsideal är lika farliga som nazisternas idéer”, att de ”med sina avsikters smutsiga renhet” vill släcka det ljus som Koranen talar om.
”Döda dem alla” är ett riskfyllt romanprojekt, men resultatet imponerar. Genom att undvika moraliska pekpinnar och enkelspåriga tolkningar ger Bachi sin gestalt en mänsklig djupdimension, samtidigt som han belyser en mångfasetterad verklighet, om än i fiktiv form.
Bachi är en fullfjädrad författare med stor nyanseringsförmåga och stilistisk spänst, som har något viktigt att säga om mötet mellan västerlandet och islam.
