Sommaren 1888 ska Bricken bli 20. Den 11-åriga ströflickan från Vibeke Olssons ”Sågverksungen” (2009) har vuxit upp och fått kostkarlar, däribland fadern. Den senaste romanen, ”Sågspån och eld”, tar vid där nummer två i sågverkssviten (eller vad man ska kalla den), ”Bricken på Svartvik” (2010), slutade.

Vibeke Olssons trilogi förtjänar att bli klassisk. Det är ett stycke genuin arbetarhistoria, skildringen av sågverket Svartvik i trakten av Sundsvall. Den stora sågverksstrejken 1879 utmynnade i intet för arbetarnas del, träbaronerna drog det längsta strået. Men sammanhållningen som uppstod under strejkdagarna talas det om i åratal, att man kunde gå ihop som en enda man. Brickens föräldrar påminner henne ofta om detta. Och i den senaste romanen skildras hur en strejk slutligen lönar sig för arbetarnas del.

I den andra boken – ”Bricken på Svartvik” – är Bricken tonåring, tre avgörande saker sker: modern dör, Bricken förlorar högerhanden, men Natan uppenbarar sig; en ung man som ser förbi hennes stympade hand.

En bra berättare värjer sig förr eller senare mot förutsägbarhetens bleka fängelse.

I den senaste boken befästs det historiska perspektivet på flera sätt, redan i inledningen påminns man om ”Storsvagåren” (de exempellösa norrländska missväxtåren mot slutet av 1860-talet), Bricken tänker på sin storebror som aldrig blev mer än fyra på grund av hungersnöden; man erinras med jämna mellanrum sågverksstrejken 1879; man påminns om branden 1888 som förvandlade Sundsvall till en rykande askhög; man erinras också om en tidsepok där många människor fick förlita sig på tillfälligheternas spel, goda kontakter, omsorger från grannar och vänner i ett samhälle delvis i avsaknad av sociala skyddsnät; många som hela tiden befinner sig ett tuppfjät från fattighuset, som i och för sig var samhällets sätt att ta hand om de medellösa.

Men om Vibeke Olsson är gediget påläst (inte minst behärskar hon den sundsvallska sågverkshistorien med all dess underbara terminologi på sina fem fingrar) viker hon aldrig en tum från det mänskliga perspektivet: det finns ingenting i sviten som inte passerat genom Brickens medvetande. Det är hon som är berättaren, det är hon som slits mellan tro och tvivel, det är hon som med jämna mellanrum går tillrätta med sig själv för att hon ställer så stora krav på andra människors duglighet, samtidigt som hon är hjälpsamheten och överseendet personifierad.

I den tredje boken får omständigheterna henne att flytta till Stockholm. Det är också en skildring av huvudstaden vid denna tidpunkt, och här – på grund av intryck Bricken får – etableras ett av romanens viktigaste teman: ”Fattigdomen står beredd, grensle över en, med blottade käftar.”

Det finns bara en väg ut ur fattigdomen, och det är hårt arbete (om arbete finnes), och – ska det visa sig starkt för Bricken – sunda levnadsvanor. I den värld som skildras betyder brännvinsflaskan att man bjuder in det vilddjur som ”med blottade käftar” lurpassar överallt.

Om de tidigare böckerna i sågverkssviten erbjöd en lugn kronologisk lunk, blir läsaren i den senaste boken plötsligt överrumplad av ett ganska långt språng i berättelsen. Under den tid som passerat tycks det mesta ha hänt, men läsaren kan ta det med ro: så småningom klarnar det, också orsakerna till språnget. En liten berättarteknisk detalj; en bra berättare värjer sig förr eller senare mot förutsägbarhetens bleka fängelse.