Han var grundare av det italienska kommunistpartiet och en skarp kritiker av vulgärmarxism och historiedeterminism. Sjukdomsmärkt och fängslad stora delar av livet. Han var en briljant teoretiker och stilist. Antonio Gramscis (1891–1937) liv och idéer fortsätter att fascinera. Härom året kom Anders Ehnmarks essäbok ”En stad i ljus”. Nu har förlaget Ruin givit ut Gramscis Brev från fängelset på nytt (på svenska första gången 1981).

Gramscis ambitionsnivå både som politiker och skriftställare var mycket hög. Fascismen skulle krossas och socialismen införas. Som författare drömde han om att skapa något som skulle ha giltighet für ewig. Men planerna snöptes brutalt. De italienska fascisterna insåg tidigt att Gramsci utgjorde ett hot. Han arresteras och deporteras till fängelseön Ustica 1926. Under processen mot Gramsci fällde den allmänne åklagaren följande ord: ”Denna hjärna måste i tjugo år förhindras att verka.”

De elva år som återstår av Gramscis liv tillbringas i olika fängelser. Förutsättningarna för politisk och intellektuell verksamhet är nedskurna till ett minimum. Men åklagaren skulle ändå få fel. Det är i fängelset de för eftervärlden mest kända och omdiskuterade skrifterna tillkommer, postumt publicerade och redigerade i olika varianter med namn som ”Fängelseanteckningarna” och ”Brev från fängelset”. Trots de vidriga förhållandena, trots bristen på böcker och information från yttervärlden, trots censuren, så arbetar Gramsci febrilt med sina skrivhäften, där en osystematisk men sällsamts fascinerande väv av teoretiska och filosofiska idéer växer fram. Begrepp som ”hegemoni”, ”organisk intellektuell”, ”historiskt block” skapas. Ett ledmotiv i Gramscis tänkande är analysen av nedhållande tänkesätt. Hur kommer det sig att människor kan omhulda värderingar och ideologier som går på tvärs mot deras egna intressen?

Breven är spännande, infallsrika, och, mot slutet, sorgliga. Länge vägrar Gramsci att låta sig nedslås. I korrespondensen med hustrun, svägerskan och mamman bedyrar han gång på gång att de inte skall oroa sig. Trots förvärrade sjukdomssymptom måste humöret hållas uppe. Transporten mellan olika fängelser är fruktansvärt krävande, men i stället för att klaga ikläder han sig rollen som etnograf och berättar entusiastiskt om de udda människor som råkar korsa hans bana: mördare, tjuvar, mafiosos, tukthusfångar.

Länge orkar han också hålla läsandet och skrivandet igång. Genom en vän får han regelbundna försändelser från en bokhandel i Milano. Dagstidningar och tidskrifter slukas så fort tillfälle ges. I brist på bättre tar han tillflykten till fängelsebiblioteket, en inrättning som inte skall underskattas. Bokbeståndet utgörs ofta av uppbyggelselitteratur och eländiga populärromaner men ”en politisk fånge bör kunna hitta guld i en gråsten”. I denna formulering avtecknar sig en grundbult i Gramscis teoretiska projekt.

Våren 1927 berättar han i ett av breven att han vill ägna sig åt ett systematiskt studium av fyra olika ämnen: hur det allmänna tänkesättet i Italien formades under 1800-talet; den komparativa lingvistikens metodologi; Pirandellos teater samt slutligen följetongen och smaken för populärlitteratur. Bakom dessa fyra gigantiskt omfattande och disparata ämnen tycker sig Gramsci se en sammanbindande impuls: att försöka kartlägga och på djupet förstå ”den skapande folkliga fantasin i dess skilda faser och skilda utvecklingsstadier”. Breven sprudlar kort sagt av intellektuell nyfikenhet och idérikedom.

Den orimliga uppgiften att från fängelset hålla samman sin familj upptar Gramsci intensivt. Värmen som strömmar genom breven till äldste sonen Delio, som Gramsci inte sett sedan pojken var två år gammal, är gripande men svår att uthärda. De kommer aldrig mer att få träffas.

Tonen i breven blir mot slutet annars alltmer kärv och oförsonlig. Den självuppoffrande svägerskan, till vilken de flesta breven är ställda, tillrättavisas med ett närmast maniskt pedanteri. Hustrun skälls ut och psykoanalyseras om vartannat.

Gramsci höll ändå kampandan och det goda humöret vid liv osannolikt länge. Utöver alla skarpa iakttagelser och nyskapande idéer erbjuder breven också en uppfordrande, märkligt trösterik läsning.