Hatkärlek, ”bästa ovänner” eller kanske bara ett typiskt gammalt äktenskap, präglat av kriser, missförstånd och en känsla av omistlig samhörighet? Frankrike och USA är inte bara världens äldsta allierade utan också de två enda staterna i världen som fortfarande gör anspråk på universell giltighet för sina värderingar. Den aktuella skandalen som involverar IMF-chefen och den potentielle franske presidentkandidaten Dominique Strauss-Kahn i en amerikansk våldtäktsprocess belyser ett labilt och ambivalent ”älskar-älskar inte”-förhållande.

Till en början delades värderingarna i hög grad av de två kontrahenterna. Det kom till uttryck i den amerikanska revolutionen som kunde genomföras framgångsrikt mycket tack vare fransk hjälp, och som i sin tur inspirerade fransmännen till en egen revolution något decennium senare. De mänskliga rättigheterna formulerades första gången i Frankrike men det var USA som först etablerade dem som sin och samtidigt västerlandets ideologi. De mänskliga rättigheterna skrevs också in i de båda ländernas konstitutioner.

Vad som skiljer de båda vännationerna åt uppenbarades snart och har fått ökad betydelse i deras samröre med varandra och i deras respektive inflytande i världen. Av stor betydelse är attde individuella fri- och rättigheterna sätts högst i USA, medan det i Frankrike är lagarna som uttryck för den suveräna och odelbara Staten som har företräde.

Statens betydelse för franskt samhällsliv kan inte överskattas. Den ursäktar ett oböjligt försvar av Frankrikes intressen som inte ger mycket utrymme för kompromisser. Den anses också berättiga till olagliga eller orättfärdiga handlingar som till exempel sprängningen av Greenpeace-fartyget Rainbow Warrior 1985. Att sex och pengar är i stort sett osynliga samband i fransk politik hänger säkerligen också samman med respekten för staten. Vad gäller sex och politik visade den franska opinionens roade förvåning inför president Clintons Lewinsky-affär både på detta, men också på att fransmän i allmänhet tar lättare på frågor om könsmoral hos sina officiella företrädare än amerikaner.

Gång på gång avslöjas här i Frankrike pikanta detaljer om folkvaldas eller andra höga dignitärers kärleksliv, i satirpressen inte minst, och man och man emellan, utan att protagonisterna tvingas ta några konsekvenser vare sig rättsligt eller för sin officiella gärning och sina förtroendeuppdrag.

I dagens alltmer globaliserade värld med en därtill nästan total genomlysning och transparens genom de sociala medierna, visar sig detta dock alltmer problematiskt. Ett land kan knappast göra anspråk på fri lejd för sina egna nationella moraluppfattningar och kräva respekt eller åtminstone tolerans för dem, om det samtidigt vill göra sig gällande på det internationella planet. I alla fall inte om man som Frankrike varken är supermakt eller ens längre stormakt utan bara en medelstor nation.

Att fransmännen har svårt att acceptera och hantera förlusten av sin stormaktsställning, men framför allt av sin roll som demokratiskt, humanistiskt, ja, civilisatoriskt föredöme belyses av affären Strauss-Kahn.

De franska reaktionerna spänner över allt från konspirationsteorier och ett karskt ifrågasättande av det amerikanska rättssystemet, till en nästan barnslig skamsenhet och oro för hur Frankrikes anseende kan påverkas. Reaktionernas pendlande mellan arrogant hybris och attityd av strykrädd underdog symboliseras på ett nästan tragiskt sätt också i beteendet hos det aktuella dramats huvudperson, Dominique Strauss-Kahn, som till en början tycks ha föreställt sig att han skulle kunnat åtnjuta något slags VIP-behandling från den amerikanska polisens sida, men som allteftersom hela vidden av det allvarliga i situationen gått upp för honom med sitt kroppsspråk och minspel gett uttryck för en förlamande insikt härom.

Två slutsatser för den närmaste framtiden kan man nog våga sig på att dra redan på det här stadiet av Strauss-Kahn-affären. Att Frankrike med blotta förskräckelsen har sluppit undan att få en president som förr eller senare skulle ha kunnat dra än värre skam och vanära över sig och sitt land, enligt tesen ju högre upp desto större fall. Vidare att i synnerhet Europa, men också världen, på ett fatalt sätt förlorat en framstående finanspolitisk aktör i ett svårt och känsligt ekonomiskt och finansiellt läge där alla goda krafter hade behövts för att reda ut en akut krissituation.

För EU och dess aspirationer på både ökad integration inbördes och ökat inflytande över världens affärer, är det som hänt ett allvarligt bakslag inte minst genom att det avslöjar svagheten i en konstruktion som består av 27 kulturellt och ifråga om moraluppfattningar så olika medlemsländer.

Och det ställer oundvikligen frågan på sin spets om framkomligheten för EU:s fortsatta politiska integration och framgångsrika vaktslående om sina intressen utåt. Europas framtida politiska inflytande i världen har kort sagt försetts med ännu ett besvärande frågetecken.