Redan i åratal har det förekommit mig självklart att frågor om vård och omsorg borde kunna betraktas som kulturfrågor. Ingen annanstans spelar den goda kommunikationen, de goda samtalen, en så avgörande roll. Ingen annanstans ställs förhållandet mellan makt och maktlöshet, styrka och svaghet till den grad på sin spets.

Ingen annanstans är de stora frågorna om människovärde och om livets mening så brännande.

Patientberättelser av olika slag publiceras i en strid ström, så gott som varje sjukdom från psoriasis till ALS och de olika cancerformerna har nu ägnats åtminstone en bok, veckotidningarna låter flitigt kändisar tala ut om sin cancer och kvällstidningarna rapporterar om kändisar som fått hjärtinfarkt och förts till sjukhus i ilfart.

Man kan fråga sig vad det här stora intresset egentligen handlar om. För egen del har jag föreställt mig att det handlar om att vi idag mer än någonsin förr är inställda på full kontroll över alla aspekter av vår tillvaro och att sjukdom, som ju representerar förlust av kontroll, därför är på en gång skrämmande och fascinerande att tänka på. Att höra om kändisars sjukdomar är rimligtvis särskilt kittlande: ”Tänk att också de…”

Men det finns också läkare – vid det här laget ganska många läkare – som skriver om sitt arbete. Läkare skriver ofta väl: den kliniska blicken – den som riktas mot patienten för att ställa en diagnos – förutsätter mycket av samma uppmärksamhet, samma sinne för både detaljer och helheter som författarblicken.

Läkare är självklart medvetna om att de har långt fler dramatiska människomöten än de flesta andra yrkeskategorier och alla vi andra som är patienter – eller blivande patienter – är självklart medvetna om att det är i läkares händer vi lägger våra liv i det ögonblick vi själva förlorar kontrollen över dem genom sjukdom. Därför är vi minst lika intresserade av att ta del av deras perspektiv som de kan tänkas vara av att berätta.

Brittiska Gabriel Weston – författare till ”Mellan liv och död. En kirurgs berättelse” – är trots sitt manligt klingande förnamn en ung kvinna men förnamnet är kanske symboliskt för kirurgyrket är än idag ett machoyrke. (Själv fattade hon som småbarnsmor beslutet att avstå från forskning och vidareutbildning och arbetar numera deltid.)

I likhet med andra läkare som skrivit om sin vardag redogör Weston för sina patientmöten. Det är motorcykelkillen Mark som blivit skadad i en krock och som hon blir starkt attraherad av. Det är den likaledes unge Troy som dör av en stor tumör i buken och bibringar henne insikten att det bästa man har att bidra med vid en dödsbädd ibland kan vara den egna upplevelsen av hjälplöshet som läkare och kamrat.

En ung kvinna som får båda brösten bortopererade men bevarar sin identitet genom att säga till om att det lilla födelsemärke hon har mellan brösten ska få finnas kvar.

En ung kvinna som blivit misshandlad av sin pojkvän så att hon har ett tydligt stövelavtryck i ansiktet men som bara skrattar när hon erbjuds stöd från socialtjänsten och i stället lämnar sjukhuset ömt hand i hand med pojkvännen. (De patienter hon skildrar med störst inlevelse är de som är mer eller mindre jämnåriga och det finns forskning som visar att detta är vanligt bland läkare.)

Men – och det är i själva verket ännu intressantare därför att det inte gjorts så ofta förut – hon redogör också ordentligt för själva arbetet, för också om det inte sällan spända förhållandet till chefer och kolleger och för operationerna. Det framgår med all tydlighet att arrogans är en vanlig kirurg-egenskap och den finns ingalunda bara hos män: för en av Westons kvinnliga kolleger är den unga bröstcancerpatientens önskemål att få ha födelsemärket kvar ingenting mer än en nyck som det inte finns någon som helst anledning att ta på allvar.

Beskrivningarna av operationerna – till exempel en halsoperation – är utförda med en pedagogisk precision och en kärleksfull detaljrikedom som får en att förstå att det inte bara handlar om ett hantverk utan också om estetik Ja, det är inte utan att man kommer att tänka på hur en skicklig tecknare går till väga: ”Det är en prestigesak för kirurgen att åstadkomma ett snabbt och korrekt första snitt genom en enda applicering av kniven, och i halsen bör detta snitt tränga igenom huden och platysma, den muskel som ligger tätt under huden och får halsen att sträckas när vi grimaserar. När denna blodiga linje har dragits delas den i tre delar: med borstliknande snitt frigörs hud och platysma från underliggande vävnader och dessa ’flikar’ lyfts upp på båda sidorna. Inom några minuter blottas halsens fantastiska anatomi, vilket är en lika häpnadsväckande syn oavsett hur många gånger man ser den.”

Det ska sägas att läsningen inte sällan känns smått oroande. Det blöder ymnigt och ofta okontrollerat i den här boken. Det blöder från skottskador i buken, det blöder efter missfall men framförallt blöder det vid operationer – särskilt häftigt blöder det vid något så skenbart trivialt som en halsmandeloperation. (Det är, får vi veta, en utbredd uppfattning bland kirurger att rödhåriga blöder mer än andra.)

Igen och igen påminns man om att kirurger har ett annat förhållningssätt till kroppen, att de ser sådant som andra inte ser, att de utför handlingar som andra inte utför, ja, som rent instinktivt kan te sig groteska.

Idag är det långt viktigare än förr att läkare inte bara är tekniskt skickliga utan också trevliga, konstaterar Weston, men ibland är det absolut nödvändigt att tillfoga en patient smärta vare sig det gäller att pilla ut något litet föremål ur en näsa eller att vrida ett brutet ben i rätt läge.

Man kommer också osökt att tänka på tvetydigheten i ordet ”fynd” i medicinska sammanhang: för kirurgen är ett fynd en värdefull eller åtminstone intressant upptäckt, ur patientperspektiv betyder fynd vanligen dåliga nyheter.

Weston sticker inte under stol med att det händer att en kirurg övertalar en patient att låta operera sig inte bara för patientens skull utan också för sin egen skull, närmare bestämt därför att hon eller han är pigg på att få utföra operationen och lära sig något av den.

Specialiseringssystemet medför också problem eftersom det kan leda till att läkare inte ser den kliniska bilden i ett större perspektiv. Så har Weston till exempel upplevt att en patient med svåra buksmärtor blivit grundligt undersökt av kirurger som varit experter på just buken men nästan hunnit dö innan man upptäckt att hans problem var blodproppar i lungartärerna. Vad hon kunde ha tillagt är att det ofta händer att inoperabla patienter – inte minst cancerpatienter – av kirurger burdust skickas hem med beskedet att inget längre finns att göra medan det som trots allt alltid finns att göra är att skapa kontinuitet och trygghet kring patienten genom god palliativ vård.

Att se den kliniska bilden i ett större perspektiv innebär att visa respekt för liv och människovärde in i det sista.