Förutom författare är Larsson också seglare och professor i franska vid Lunds universitet. Det maritima temat har han utvecklat i romaner som ”Drömmar vid havet” och ”Den keltiska ringen”. I nya novellsamlingen Filologens dröm är det det akademiska livet som utforskas. I nio noveller får vi stifta bekantskap med lika många forskare. De bär alldagliga namn som Knut Stenlund och Petra Löv och gnetar på vid obemärkta högskolor i Skövde och Uddevalla.
Disciplinerna varierar, men annars följer novellerna samma mönster: en forskare är på väg att göra en banbrytande upptäckt när livet kommer emellan. Det kan handla om kosmologen som lever bland stjärnorna, tills hon blir mamma och upptäcker att det också finns ett här och nu. Eller om virologen som inser att hans barn är rätt så fascinerande varelser, också när de inte bär på någon spännande influensa.
Titelnovellen skildrar en språkforskare som berättar om sin dröm att finna något stort för en okänd kvinna på ett kafé, och medan de pratar inser att han just gjort det. Novellerna slutar inte sällan så, med att huvudpersonen drunknar i ett par leende ögon. Den rationelle vetenskapsmannen upptäcker att han också är känslomänniska.
Larssons språk är enkelt, okonstlat och effektivt. Han formulerar sig gärna i korta, kärnfulla sentenser. Som berättare har han tycke av bokens många trevliga mentorer som guidar sina doktorander genom vetenskapen och livet. Jag har stor behållning av hans lärda föreläsningar i så vitt skilda ämnen som lingvistik, genetik och speleologi, men har svårare för livsvisdomarna. Härvid påminner han om namnen Ranelid. Det handlar om att våga språnget, våga kärleken, fånga dagen; allmänna lyckorecept som kräver fördjupning och problematisering för att inte framstå som rena plattityder. Och det är här det brister. Visst resoneras det en hel del kring människans fria val och liknande, men bara på ett abstrakt filosofiskt plan. I den litterära gestaltningen står det still. När det kommer till kritan är valet aldrig svårare än att säga ja till den kärlek som plötsligt erbjuder sig som en skänk från ovan.
Larsson har en fäbless för sådana deus ex machina-lösningar. Sitter en tvivlande teolog bakom ratten står det inte på förrän en liftande präst hoppar in i bilen för förklara teodicéproblemet. Det har sin charm, men gör inte berättelserna särskilt trovärdiga. Karaktärerna reduceras till exempel, variabler som flyttas runt på svarta tavlan.
Larsson är inte omedveten om problemet och förekommer kritiken med en självironisk blinkning. I sista novellen hittar en författare med drag av honom själv receptet på ett mästerverk bland Flauberts efterlämnade anteckningar: varje ord måste vara vackert och sant. Full av entusiasm sätter han sig och skriver boken vi just läser. När han satt punkt och läser igenom manuset inser han att han misslyckats. Novellerna har ett hyfsat sant innehåll men saknar stil och liv. Så sant. ”Filologens dröm” är knappast något mästerverk, men som en sockrad snabbkurs i allehanda ting ändå rätt givande läsning.
