Den röda tråden i Elisabeth Åsbrinks nya bok är historien om den 13-årige judiska pojken Otto Ullman från Wien. Han är ett av det hundratal judiska barn som i Svenska kyrkans regi kommer till Sverige 1939. Kvar i Wien finns mamma och pappa och vi får följa Ottos vedermödor i krigsårens Sverige.
En viktig källa i ”Och i Wienerwald står träden kvar” är föräldrarnas brev till sonen. Istället för en förtätad analys av breven väljer Åsbrink att publicera ett stort antal i den löpande texten. De utgör förvisso repetitiva berättelser om vardagens trivialiteter. Återkommande tema är föräldrarnas omsorg och förtvivlade längtan efter sin enda son.
Men de många breven ger också autenticitet och närhet. De gestaltar en familjs tragedi bland miljoner och åter miljoner anonyma offer. I allt mörkret får vi med brevens hjälp syn på människors känslor och förtvivlan. Eländets emotionella dimensioner blottläggs. Och det är viktigt, eftersom illdådens historia inte blott får handla om siffror och en namnlös massa.
Parallellt med berättelsen om Otto finns historien om 1930- och 1940-talens svenska antisemitism och oviljan att ta emot judiska flyktingar. Sakförhållandena är välkända, men Åsbrink fångar tidsandan och hennes nedslag i empirin ger en dyster bild av Svenska kyrkan. Bakom räddningsaktionen stod ledande företrädare för kyrkan, som villkorade att de judiska barnen skulle vara döpta eller med andra ord kristna. För nazisterna var en jude en jude. Ras och blod räknades och omvändelse till kristendom räddade inte judar undan koncentrationslägrens gas. Men representanterna för Svenska kyrkan levde i den klassiska föreställningen om judarna som Kristusmördare. Dopet utgjorde därför räddningen som förvandlade onda till goda.
Historien om de judiska barnen är en liten skärva i det svenska antisemitiska träsket. Men Åsbrink förmår att i det lilla synliggöra det stora och obehagliga. Skickligt visar hon hur antisemitismen genomsyrade vardagliga föreställningsvärldar. Det är därför en viktig och angelägen bok hon skrivit om en tematik med länkar till vår tid.
Genren är förvisso inte helt oproblematisk. Ibland är det svårt att avgöra om Åsbrink bygger på vad hon själv hittar i arkiven eller på andras forskarmöda. Allt blandas utan referenser förutom till de publicerade breven. Det betyder förvisso flyt i berättelsen, men också att läsaren går vilse när det gäller att avgöra vad som är nytt.
I medierna är det de relativt få sidorna om Ingvar Kamprad som fått utrymme. Han kommer in i handlingen eftersom han under några år var vän med Otto. Det är dock inte många svenskar som öppet reflekterat över sitt nazistiska förflutna under 30–40- talen. På rak arm kan jag bara komma på Ingmar Bergman, som i sina memoarer ”Laterna magica” skriver om sin hänförelse för Hitler och nazismen och sitt chockartade uppvaknande efter kriget.
Kamprad har muntligt och i brev gjort avbön. Men när han i en intervju i boken från år 2010 uttalar att antisemiten Per Engdahl var ”en stor människa” är avbönen tyvärr inte värd det papper den står på.
Samtidigt ger massmedieuppmärksamheten kring Kamprads förflutna anledning att fundera över asymmetrin i synen på historiens illdåd. När hans nazistiska sympatier på allvar uppmärksammades för ett tiotal år sedan uttalade skådespelaren Sven Wollter i samma veva i radion att Stalin utgjorde en inspiratör.
Men lika mycket uppmärksamhet som Kamprads förflutna väckte, lika tyst var det kring Wollters uttalande. När drevet nu åter går mot Kamprad är det därför viktigt att inte glömma bort att han befinner sig i fint sällskap.
Sveriges efterkrigshistoria innehåller gott om knäfall för arkitekterna bakom världshistoriens grymmaste illdåd.
