Den enda svenska bok som fällts för tryckfrihetsbrottet förtal är Ing-Marie Erikssons debutroman Märit. När den gavs ut 1965, kände invånare i författarinnans jämtländska barndomsby igen sig. Romanens huvudperson är en mentalt handikappad kvinna, Märit, som stöts ut och misshandlas av sin familj. Det var uppenbart att Ing-Marie Eriksson gick tillbaka på egna minnen. Det gjorde det lätt att identifiera den familj i byn som hyst den förståndshandikappade kvinnan, och romanen fälldes enligt gällande tryckfrihetslagstiftning.

Att den nu återutges hänger troligen samman med höstens två skandalsuccéer, alltså Maja Lundgrens och Unni Drougges nya böcker. Men där dessa hävdar dels att de skrivit romaner, dels att deras böcker är bokstavligen sanna, visste Ing-Marie Eriksson att hon skrev en roman som inte kan resa sådana sanningsanspråk. Det finns alltså inget av Lundgrens och Drougges naiva litteratursyn hos Ing-Marie Eriksson, inte heller pekar hon ut faktiska personer. Dessutom är hon en bättre författare än Drougge och Lundgren.

Det borde alltså inte behövas sådana yttre incitament för att ge ut ”Märit” på nytt. Låt oss därför lämna det skandalösa domstolsutslaget därhän, likaså höstens infantila debatter.

Ty ”Märit” är en mycket bra roman. Som i de flesta av sina senare böcker tecknar Ing-Marie Eriksson ett landskap, där ingenting tycks hända. Hon tecknar både en tidsmiljö och ett inre tillstånd. Det går en rak linje från den statiska händelselösheten till gestalternas frusna inre, lika kargt som Ing-Marie Erikssons känsligt stiliserade prosa, så skimrande i sin knapphändiga lyster, så precis och så talande.

När hon skriver om den trevande gemenskapen mellan två unga flickor i byn och Märit, som blir deras utkorade lekkamrat, fångar Ing-Marie Eriksson fint flickornas känslor inför vuxenvärlden likaväl som Märits långsamt vaknande värdighet. Men gemenskapen är tvetydig. Den rymmer sexuella valörer som sannolikt skulle ha väckt starka reaktioner om romanen skrivits idag, och vuxenvärldens utstötning av Märit får också en motsvarighet i de båda flickornas allt hänsynslösare och alltmer egoistiska påhitt och lekar. Även de behandlar Märit illa, om än omedvetet.

Det förstärker tragiken i Märits gestalt. Hon är en människa som konsekvent förnekas alla möjligheter att utveckla en egen personlighet, sina egna drömmar och strävanden. Kanske är det typiskt att de första som ser henne som en människa i egen rätt, inte blott en livets egen förbannelse eller (som de två flickorna) ett redskap för det egna utforskandet av de vuxnas värld, är personalen på mentalsjukhuset i Östersund där Märit till slut hamnar.

I samma volym som debutboken ryms även Ing-Marie Erikssons nya roman Upplysningen. Texten är inte särskilt omfångsrik men har desto bredare syftning. Där Ing-Marie Eriksson tidigare gärna skrivit om ett liv just före modernitetens genombrott, där det moderna manas fram i läsarens medvetande som en kontrast till det liv som beskrivs, fokuserar hon i ”Upplysningen” på det modernas ankomst, eller på folkhemsmodernitetens avspegling i den lilla byn.

Hon ger en panoramalik bild av livet. Vi får följa åtskilliga gestalter i ögonblicksbilder från tidigt 1940-tal (det talas om kriget) till televisionens ankomst. Under dessa år kommer nya butiker till byn, unga kvinnor som arbetat i staden långt borta återvänder, de handikappade får nya hjälpmedel, och nya lokala befattningshavare utses på mer eller mindre god grund.

Ing-Marie Erikssons språk är lika precist som alltid, och hon fördjupar skickligt bilden av gestalterna utan att egentligen säga särskilt mycket om dem. Dessutom ger hon en fin bild av brytningen mellan de stora politiska skeendena och de smärre förändringar av de traditionella livsmönster som dessa ger upphov till. I sitt envetna penetrerande av brytningen mellan tradition och modernitet, eller av en tradition som lever som på trots mot eller omedveten om det moderna, har Ing-Marie Eriksson utvecklat sin djupa konstnärliga särprägel.