Den tyske författaren Hans Fallada fick aldrig se sin roman ”Jeder stirbt für sich allein” tryckt mellan hårda pärmar. En kort tid innan boken utkom i Tyskland dog han, bortkopplad från omvärlden, på ett sjukhus i Berlin. Dödsorsaken var hjärtsvikt, sannolikt orsakad av ett långt liv i sprit- och drogmissbruk. Den nya boken som mottogs av ett sargat och splittrat Tyskland är en av de främsta tyskspråkiga romaner som skrivits om motståndet mot nazismen.

Den blev en stor framgång och det talades om att Fallada hittat tillbaka till det författarjag som skrivit romaner som ”Hur skall det gå med Pinnebergs?” och ”Varg bland vargar”. Den redigerade version som utkom 1947 trycktes upp i flera tyska upplagor och översattes till svenska, där den under titeln ”En mot alla” utkom på Bonniers 1948.

Låt det bli sagt med en gång: det är en enastående roman, skriven med den inlevelse och det patos som gör att en många gånger berättad historia – den om den tyska nazismens förtyck och brutalitet – får ny skärpa. Men det är även en bok med en särpräglad förhistoria. Hans Fallada som levt i Tyskland under kriget, trots att hans böcker ansågs opassande av regimen, bosatte sig efter kriget i den sovjetiska sektionen av Berlin. Där fann han en frände i den blivande östtyska kulturministern, poeten Johannes R Becher, verksam också vid Aufbau-Verlag.

Becher hade en idé om att låta etablerade författare skriva böcker om människor som gjort motstånd mot Hitler-Tyskland, de ouppmärksammade hjältarna. Fallada ombads att skriva om makarna Otto och Elise Hempel, som under ett par år i början av 1940-talet hade spridit upprop som manade till motstånd mot regimen (ungefär som syskonen Scholl i München). Först tackade han nej, delvis av dåligt samvete eftersom han själv snarare agerat observatör av än motståndare till Tredje riket.

Men till slut tog han del av rättegångshandlingarna som visade att makarnas kamp inte hade motiverats politiskt utan snarare av spontan avsky. Det väckte hans sympati. Han kände sig helt enkelt stimulerad av att, som han skrev i en essä, ”elefanten känner sig hotad av musen”. Romanens 866 maskinskrivna sidor färdigställdes på fyra veckor hösten 1946.

Efter de första årens entusiasm föll boken i glömska men upptäcktes för några år sedan då den för första gången och i sin fullständiga version översattes till engelska. Det är denna version som nu finns på svenska under titeln ”Ensam i Berlin”.

”Ensam i Berlin” är en traditionell episk berättelse, en typisk bladvändare och skriven med samma driv och människokännedom som en 1800-talsroman av till exempel Dickens. Persongalleriet är likaledes rikt och varierat. Romanens hjältar, makarna Quangel, bor i hyreshuset Jablonskistrasse 55, granne med ett snitt av den tidens medborgare: den gamla judiska damen som ser självmordet som enda utväg, den fanatiske nazistiske slyngeln som håller huset och sin egen familj under skräckvälde, den rättrådige gamle juristen som i tysthet försöker göra en insats, den inställsamme och nedgångne tjallaren som misslyckas med det mesta i livet.

Otto Quangel, kärv och tyslåten, håller sig dock helst på sin kant. Han engagerar sig inte, sköter lojalt och disciplinerat sitt arbete som förman på en av nazisternas industrier. Hans hustru Anna tar lika lojalt, och aningen bekymrat, hand om sin man. När de får bud om att deras ende son har stupat i kriget brister det. Annas nakna förtvivlan ställs mot Ottos sammanbitna och inåtvända ilska. Han inser att motstånd mot Hitler är den enda utvägen för en människa som vill behålla sin värdighet. Han börjar skriva brevkort som uppmanar till motstånd mot Hitler och ikläder sig Davids kostym i kampen mot den nazistiske Goliat. Han blir både vinnare och förlorare, han kan föra sig rak i ryggen men vinner inga anhängare.

Med Falladas utpräglade känsla för cliffhangers får läsaren följa den ojämna kampen mellan moral och omoral, mänsklig förnedring och maktsvinerier, samt de allt vanskligare möjligheterna till ett anständigt liv. Det är de första åren på 1940-talet och regimen har än så länge ett fast grepp om medborgarna. Personerna och staden Berlin är livligt beskrivna oavsett om det är nazisternas tortyrkammare, sjaskiga syltor eller vackra boulevarder.

Även om Fallada har en förkärlek för lite grovt utmejslade karaktärer så saknas inte psykologisk insikt och komplexitet. Även bifigurer som brevbäraren Eva Kluge och hennes före detta man, livslögnaren och parasiten Enno, är trovärdigt skildrade.

En av romanens intressantaste personer är den nitiske kommissarien Escherich, som länge flåsar Quangel i nacken. Hans polisheder – och hans brutalt otålige nazistiske chef – gör att han vill lösa fallet, samtidigt som han innerst inne hyser en viss beundran för den gäckande motståndsmannen. I en oförglömlig scen, när Escherich har gripit Quangel, möts de båda öga mot öga, den ståndaktige och värdige mot den fege medlöparen. Escherich bryter samman. Det är Quangels största seger.

”Ensam i Berlin” är påträngande och lämnar inte läsaren oberörd: den är effektiv i blottläggandet av illgärningar, medlöperi och opportunism och uppbygglig i frigörandet av mänskligt mod och altruistiskt handlande. Många har, liksom Martin Lagerholm i det nyskrivna förordet, påpekat att detta är en roman som ställer en retorisk fråga till läsaren: hur skulle du själv ha agerat om du levt i nazismens Tyskland? En fråga som varje människa med respekt för sig själv antagligen endast skulle kunna besvara med ett ”vet ej”.