Christine Falkenlands författarskap är ett av de mest konsekventa vi har. Det är som hade hon slagit en snara kring sin tematik, och för varje ny tunn roman dragit åt den allt hårdare. När vi nu närmar oss den nya romanen, Öde, har snaran dragits åt till kvävningsgränsen. Hur länge skall hon orka, denna sargade, skuldtyngda, kärlekstörstande och självföraktande kvinnogestalt, som i roman efter roman söker efter en nåd som inte tycks stå att finna?
Siri, som hon heter i denna roman, har flytt sin uppväxts skärgårdsö (det drama som pågår inuti Falkenlands figurer gestaltas nästan alltid med den bohuslänska skärgården som fond) efter en skandal: hon har inlett ett förhållande med den gifte byprästen och förskjutits av hela sin omgivning, inklusive sin far. Tillsammans med prästen, Samuel, lämnar hon ön och börjar ett mödosamt nytt liv på annan plats.
Deras förhållande övergår snart från den första passionen till den sadomasochistiskt färgade underkastelselek som återfinns i någon form i så gott som hela Falkenlands författarskap. ”Lek” är förresten fel att kalla det. Det finns ingenting lekfullt över Samuels och Siris förhållande - tvärtom är det en ojämn kamp, där Siri redan från början accepterat sin roll som förlorare.
Och över deras gemensamma brottningsmatch med varsin respektive skuld vakar Gud som en obarmhärtig domare. Falkenlands Gud är inte försonande, och Siris vacklande tro är sannolikt roten till mycket av hennes skuldproblematik. Just genom sin frånvaro blir Gud desto mer påtaglig, i Siris medvetande och för oss som läser. Samtidigt kanske detta är den enda strimma av ljus jag kan skönja i hela romanen. Siris tro på den auktoritära guden vacklar, men samtidigt har hon svårt att helt överge bilden av en allomfattande och kärleksfull Gud: ”Var fanns Gud? Drömde jag honom? Drömmen om jag i jagets famn”.
Hennes historia återges för oss från analyssoffan, berättad för en psykoanalytiker med det arketypiskt klingande namnet Helenius. Men det är tveksamt i hur hög grad analysen lyckas röra vid Siris problematik. Helenius förblir med några få undantag tyst och outgrundlig, som psykoanalytiker plägar vara, och Siri börjar enligt klassiskt mönster projicera sin stora kärlekslängtan på honom. Analytikern och hans familj blir symboler för det rena, ljusa liv som Siri anser sig för evigt vara förvägrad.
Trots Helenius relativa osynlighet lyckas Christine Falkenland skapa en anmärkningsvärd relation mellan honom och Siri. Analysen tar närmast formen av bikt, och den ojämna situationen med talande analysand och tyst analytiker gestaltar väl hur förödande ensam Siri är med sin problematik. Det är bara inuti henne dramat utspelar sig, och Falkenland gör oss påminda om det genom att någon gång låta analytikern ställa frågor som:
”Vad har du gjort som är så hemskt?”
”Vet inte”.
”Varför känner du dig ond och smutsig?”
”Vet inte”.
I ett sådant ögonblick bryts förtätningen, och man påminns om att man som läsare är så indragen i
Siris privata mörker och hennes irrgångar att man själv slutat se det från någon annan vinkel. Genom sitt monotona mörker gestaltar Falkenland som ingen annan hur fångad en människa kan vara i sin egen problematik, hur den växer sig större och större tills den till sist kväver allt dagsljus.
Jag skall ärligen säga att det tagit mig några år att nå fram till Christine Falkenlands författarskap, och att jag utsatt det för en del omvärdering under årens lopp. Som läsare är det lätt att värja sig mot hennes teatrala och arkaiska språk, mycket vackert men samtidigt på gränsen till pastisch i sin skickligt genomförda dräkt. Jag har tyckt att det funnits något distanserat i hennes behandling av romanfigurerna, de har för mig inte framstått som levande utan bara som ett slags språkrör för den ständigt återkommande problematiken.
I dag är jag glad att jag gett mig tid att lyssna en gång till. För när Falkenlands romanvärld (och hennes poesi följer till stora delar samma linje den också) öppnar sig för en ser man hur genialiskt konstruerad den är. Alla bitar faller på plats; det knappa men djärvt metaforrika språket är nästan en förutsättning för den hårt knutna tematiken. Men framför allt ser man modet hos en författare som obevekligt och oupphörligt fortsätter att renodla sin stil och följa de tankespår som man gissar var skälen till att hon en gång började skriva. Man kan kanske beskylla Christine Falkenland för att skriva samma bok om och om igen, men det hon gör är ändå absolut unikt.
