Sedan Lawrence Durrell väckt internationellt intresse för Konstantin Kavafis genom vad han skrev i sin Alexandria-svit för ett halvsekel sedan vann den grekiske skalden fort i ryktbarhet. Det enda verk Kavafis hann färdigställa före sin död vid 70 års ålder (han dog på sin 70-årsdag) är en diktsamling som innefattar 154 dikter.

En av de första att introducera Kavafis för svenska läsare var Hjalmar Gullberg, men den store introduktören är Gottfried Grunewald, som i en imponerande volym har översatt samtliga Kavafis publicerade dikter till svenska och dessutom skrivit inspirerat och informativt om honom. Grunewald är den store introduktören.

I början av 90-talet kom i svensk översättning även ett urval av Kavafis efterlämnade dikter och prosatexter, sådana som Kavafis inte själv hade sanktionerat för utgivning, i tolkning av Vasilis Papageorgiou och Lo Snöfall.

Man skulle alltså kunna tycka att vi har det ganska väl beställt med översättningar, vilket väl också gör att man inte är sådär alldeles helt i gasen över de inalles 16 nytolkningar som presenteras i volymen Läsa Kavafis, som har undertiteln ”Reading Cavafy”, eftersom de 16 dikter som har tolkats till svenska av Rea Mellberg och Magnus William-Olsson även finns återgivna i engelsk översättning, om också i en irriterande ofullständig sekvens, av Evangelos Sachperglou.

Den engelske översättaren har nöjt sig med att tolka bara tre strofer av ”Ithaka”, en av de mest kända dikterna av Kavafis. I den svenska sektionen är hela dikten återgiven, men en grannlaga läsare blir ändå inte så mycket mer nöjd av det, utan kan lätt irriteras av den högst spontanistiska interpunktionen och av att de båda översättarna i publikfriande kvällstidningsstil skriver ”de som” i dativ. För att inte tala om hur de annorstädes förväxlar kolon med semikolon och egentligen över huvud taget inför ett slags väsensfrämmande anarki i Kavafis dikter.

Här finns en del konstigheter. Kavafis är inte en poet som bör få besudlas med ett svenskt ”nånting”. I ett par översättningar experimenteras med uteslutning av kommatecken i slutet av versraderna. Men är det Kavafis?

De svenska nyöversättningarna och även de ofullständiga engelska återgivningarna är av allt att döma inte utan vank, men det gör kanske inte så mycket, för översättningarna är inte huvudsaken denna gång utan boken i sin helhet.

Man kan glädja sig åt andra saker. Carina Waern har skrivit ett både personligt hållet och faktaspäckat förord, som det är en ren fröjd att läsa. Waern har tagit sig till Alexandria, Kavafis älskade hemstad, insupit stadens atmosfär och därtill tagit sig en funderare på vad det kan innebära att vara homosexuell. Det var Kavafis.

Saken blir inte sämre av att Sture Linnér har skrivit ytterligare en introduktion till boken. Det första Linnér betonar är Kavafis stilistiska ståndaktighet, hans klassicistiska strävanden och vurm för det grekiska språkets tradition. Linnérs beskrivning av Kavafis och av hans poetiska strävanden är suverän.

Ja, allt är helt enkelt bra utom det som inte är riktigt lika bra. Till det som är bra hör inte bara Christer Jonssons formgivning av boken utan också Carl Henrik Svenstedts dvd. Han har med sin kamera helt enkelt tagit sig ner till Alexandria och låtit en rad beundrare läsa in vardera en favoritdikt av Kavafis. Svenstedt har filmat uppläsningarna – och ibland lagt in en eller annan stämningsbild från den egyptiska staden. Det blir anspråkslöst och fint.