Slutet på Victoria Benedictssons långa avskedsbrev till Georg Brandes.
Kaj Attorps har sammanställt en antologi med titeln Svenska kärleksbrev. I den finner man mer eller mindre trånande epistlar skrivna av namnkunniga svenskar som har kunnat formulera sig väl om sin kärlek, men som i de flesta fall antingen har haft svårt att leva upp till sina formuleringar eller helt enkelt aldrig fått chansen att göra det.
Till de olyckligas skara sällar sig exempelvis Drottning Kristina, Victoria Benedictsson, Gustaf Fröding, Edith Södergran, Birger Sjöberg och Gösta Oswald. Särskilt Victoria Benedictssons och Gösta Oswalds brev är hjärtskärande läsning.
Hos några möter man uttryck för ren och skär lycka, men så råkar man dessvärre veta, genom andra källor, att kärleken senare slocknade i äktenskap som inte blev så roliga. Det är svårt att låta bli att tänka på det vid läsningen av CJL Almqvists brev, Hjalmar Brantings, Hjalmar Bergmans och dem som Lubbe Nordström och Marika Stiernstedt växlade mellan sig.
De flesta av de antologiserade brevskrivarna är författare och som sådana etablerade svenska klassiker, dock inte alla. Till den senare kategorin hör Karin Larsson. Ett par av hennes brev återges, men inget från hennes make Carl Larsson.
Några av antologins mest kärleksfulla och rörande brev är skrivna av två älskande som inte var författare, Samuel August från Sevedstorp och Hanna i Hult, som sedermera dock blev föräldrar till en författare, Astrid Lindgren.
Blommigast skriver PDA Atterbom och Axel Munthe, till Ebba af Ekenstam respektive drottning Victoria. Den som verkar vara erotiskt mest på offensiven är Selma Lagerlöf, så till den grad att Sophie Elkan vädjar om ”hands off”. Sophie Elkan hör till dem som värjer sig för uppvaktningen, liksom Emelie Björkstén för Johan Ludvig Runebergs framstötar.
Roligast kärleksbrev skriver Esaias Tegnér och Frans G Bengtsson, tråkigast Gustaf II Adolf (till Ebba Brahe) och Gunnar Myrdal (till Alva).
Brev som borde ha fått de tillbedda att dra åt sig kjolarna fortare än kvickt, av ren självbevarelsedrift, skriver Hugo Alfvén och Hjalmar Bergman. Den förre stoltserar med sin stora erfarenhet som förförare och anser uppenbarligen att adressaten, i det här fallet skulptrisen Alice Nordin, ska känna sig smickrad av att en karl med så stort jämförelsematerial för ”måttstocken” vänder sig till just henne med lite reklam för sin egen person.
Hjalmar Bergmans attityd till sin blivande hustru, Stina, är från början laddad med katastrof. Hans patologiska svartsjuka visar sitt ondskefulla tryne redan under förälskelsens stadium, liksom hans sadistiska fantasier: ”Jag vill lägga dig i min säng och prässa dig intill mig och göra dig mycket, mycket illa.”
Rollen som den svenska litteraturens förste älskare, i varje fall per post, spelas av August Strindberg. Hans tidiga brev till Siri von Essen, innan han lyckas rycka loss henne ur ett tragiskt äktenskap, frustar av vitalitet och mödosamt återhållen kättja, av vild förslagenhet och fagra löften om en underbar framtid vid hans sida.
Strindberg är otålig och passionerad, romantisk och ljuvligt drömsk. Hans charmoffensiv innehåller praktiskt taget allt och lite därtill. Han lovar sin tillbedda kommande berömmelse. Under hans vingars beskydd ska hon få bli skådespelerska och få en egen teater. Och ”om kärleken skulle domna så ha vi snillets eld att värma upp den vid”. Han prisar inte bara hennes vackra blå ögon utan även hennes slumrande begåvning. Och om hon själv någon gång skulle hemsökas av självtvivel så har hon ju alltid honom: ”Älskade människa, Ni tror ej att Ni har snillet - Ni tror att snille är gott skarpt huvud - ingalunda - jag har icke det skarpaste huvudet - men elden; min eld är den största i Sverige”.
Att det sedan gick som det gick är en annan historia.
Vad vi får i Kaj Attorps antologi är små smakprov ur brevsamlingar som i de flesta fall är publicerade i stor skala på annat håll. Det är en bok som vill locka till vidare läsning och som sådan kan den säkert fungera alldeles utmärkt.
