Platons fantasi är vild, men inte tillräckligt för att begreppet ”pappaledig filosof” ska rymmas däri. När jag på lediga stunder, medan ettåringen tar sig sin middagslur, läser Jan Stolpes nyöversättning av Staten, slås jag trots den känsligt moderniserade språkdräkten av hur djupt förankrad texten är i de konkreta omständigheter under vilka den skrevs. Men jag förundras också på nytt över hur en skrift som är så färgad av en sedan länge förgången kultur ännu kan ha en sådan lyster – vara så dramatisk, vacker, rolig, tankeväckande, skarp, uppkäftig och frånstötande.
Schopenhauer kontrasterade de filosofiska originaltexternas blomstrande vitalitet mot de filosofihistoriska läroböckernas herbarier. När det gäller ”Staten” stämmer det verkligen. Den filosofiskt allmänintresserade, som kanske hört en del om Platons politiska idéer och läst antologiutdrag med grottliknelsen och den delade linjen, bör nu ta chansen att läsa hela boken.
För ”Staten” är sannerligen en helhet, där de olika delarna får sin fulla betydelse först i relation till varandra. Ständigt bläddrar jag tillbaka till redan lästa passager för att studera dem på nytt i ljuset av vad som sägs senare. Denna bok tillhör de verk som måste läsas minst två gånger, och som tål hur många omläsningar som helst.
”Staten” genomsyras av Platons djupa misstro mot existerande styrelseskick, en misstro som hade sin grund i konkreta politiska händelser. Under åren 404–403 f Kr, när Platon var knappt 25 år gammal, genomgick Athen en djup kris. Man hade förlorat det peloponnesiska kriget mot Sparta, och segrarmakten tillsatte en junta på trettio man, handplockade ur den Spartavänliga delen av den athenska eliten, att styra den slagna stadsstaten. Juntan avväpnade befolkningen och lät avrätta hundratals framstående medborgare. Men skräckväldet blev kortvarigt. Sommaren 403 hade den demokratiska motståndsrörelsen återtagit makten. Det avgörande slaget ägde rum i Athens hamnstad Pireus, vid det tempel som rests i samband med att den thrakiska kulten av gudinnan Bendis introducerats i staden. Flera juntamedlemmar dödades, däribland ledaren Kritias.
Kritias var kusin till Platons mamma. En annan juntamedlem, Charmides, var Platons morbror. Både Kritias och Charmides, liksom en del andra juntamedlemmar, tillhörde kretsen kring Sokrates. Platon kände alltså väl till dessa kuppmakare, och verkar under en tid ha varit frestad att själv engagera sig i det Spartainfluerade försöket att omstöpa Athens demokratiska samhällsstruktur. Om man får tro en självbiografisk passage i hans så kallade ”Sjunde brev” (vars äkthet inte är helt fastställd), vändes frestelsen emellertid snabbt till avsky när juntan försökte få Sokrates att medverka till utpekandet av en framstående militär som samhällsfarlig, något Sokrates hade civilkurage nog att vägra göra.
Demokraterna visade sig ha än mindre respekt för Sokrates självständighet. När han dömdes till döden var det officiella skälet att han skulle ha försökt omkullkasta etablerade religiösa föreställningar. Men det hela bottnade nog snarare i hans bekantskap med medlemmarna i den störtade juntan; Sokrates ansågs guilty by association, och fick tömma giftbägaren år 399 f Kr.
Samtalet i ”Staten” utspelar sig ett antal år innan dessa tilldragelser äger rum. I början låter Platon Sokrates berätta att han tillsammans med Glaukon (Platons bror) gått ner till Pireus för att se på när gudinnan Bendis firades för första gången (vilket man vet skedde någon gång mellan åren 431 och 411). På hemvägen stoppas de av Polemarchos, son till den från Syrakusa invandrade vapenhandlaren Kefalos. Polemarchos vill att de stannar kvar i Pireus, och bjuder hem dem på middag.
I det övriga middagssällskapet ingår bland andra Kefalos själv, Polemarchos bröder Euthydemos och Lysias, Platons andre bror Adeimantos, och retorikern Thrasymachos. Det är i detta sällskap som samtalet äger rum, många timmar långt, i den varma attiska juninatten.
Dramats upptakt, liksom valet av persongalleri, visar tydligt att ”Staten” är menad att läsas i ljuset av de senare politiska konvulsionerna. Rika invandrare tillhörde dem som drabbades hårdast av juntans styre, och Kefalos släkt var inget undantag. Familjen ruinerades och Polemarchos dödades.
Platon sammanför alltså Sokrates och sina två bröder, som hade nära bekanta och släktingar bland juntans huvudmän, med några välkända offer för juntans terror.
Kefalos och Polemarchos kommer till tals enbart i början av dialogen, och porträtten av dem är inte så alldeles hedrande: under den respektabla och till synes rättrådiga ytan anas omedveten förvirring och dödsskräck. Snart övergår samtalet i ett tankeutbyte mellan Sokrates, Glaukon och Adeimantos, och det är först här som dialogen får riktig skärpa och verkligt filosofiskt djup. Platons bröder manar Sokrates att i häpnadsväckande detalj beskriva sin idealstat, med filosofiskt danade krigare som styr över en befolkning där alla vet sin plats och frivilligt fullgör sina givna uppgifter.
”Staten” är mest känd för dessa politiska visioner, men man kan undra vilken betydelse de egentligen är tänkta att ha. Dialogens ursprungliga fråga gäller inte hur en stat bör organiseras, utan vad det innebär att en enskild människa är rättrådig. I fokus står skillnaden mellan att förefalla och att verkligen vara rättrådig, en skillnad som både antika och nutida sofister tenderar att sudda ut (tänk bara på hur begreppet ”moralisk kris” reduceras till begreppet ”förtroendekris” i dagens offentliga diskussioner kring företagsetik). Det anförda skälet till att Sokrates börjar diskutera statsorganisation är att han därigenom vill kasta ljus över den enskilda själens rättrådighet. I statsorganisationen framträder det för rättrådigheten väsentliga på ett tydligare sätt, resonerar han; är vi inte tillräckligt skarpögda för att läsa en liten skrift kan vi istället studera ”samma skrift i större format ... på en större yta”.
Denna parallell mellan individ och samhällsorganisation präglar hela diskussionen. Och det förklarar kanske mer än något annat hur ”Staten”, trots de vidriga idéerna om rasförädling, de bisarra censurföreskrifterna för konstarterna, och den verklighetsfrämmande tron på filosofernas oegennytta, har så mycket att ge en nutida läsare.
Enligt Platon är människan inte mindre komplex än ett mänskligt samhälle, och samhället både präglar och präglas av de karaktärer som lever där. Hans kompromisslösa vilja att förstå denna komplexitet och dessa beroendeförhållanden öppnar filosofiska bråddjup som få tänkare efter Platon lika djärvt har vågat stiga ner i.
Jan Stolpes översättning är en njutning att läsa. Han har tagit fasta på att Platon skrev dialoger: samtalen låter som samtal, och det har de inte gjort i någon tidigare svensk Platonöversättning. Såvitt jag med mina begränsade kunskaper i grekiska kan bedöma, har Stolpe mestadels funnit väl valda svenska motsvarigheter till de för Platon centrala begreppen.
Det är till exempel utmärkt att grekiskans eidos nu översätts med ”form” och inte med ”idé” (ett oskick i tidigare svenska översättningar). Däremot undrar jag om det är så lyckat att översätta eros med ”Kärleken” och ”kärleksdrift” i det avsnitt där Platon beskriver den tyranniska personligheten. Vårt kristet och romantiskt färgade kärleksbegrepp fångar knappast vad Platon vill åt där. Kanske hade det varit bättre att (som i Tom Griffiths fenomenala nyöversättning till engelska) växla mellan ”lust”, ”passion” och att helt enkelt låta eros stå kvar oöversatt. Som Griffith anmärker ”utnyttjar Platon begreppets semantiska omfång, och i synnerhet dess mörkare sidor, för att beskriva tyrannens karaktär”.
Sådana ”utnyttjanden av begrepps semantiska omfång” genomsyrar Platons skrivsätt i stort, och ställer förstås enorma krav på uttolkare och översättare. Stolpe har tagit kraven på stort allvar, och därför är hans översättning så levande. Han gör läsningen av ”Staten” till ett sant äventyr, och inte blott en trivsam bildningsresa. Jag hoppas att många vågar ge sig ut på den strapatsen.
