Den måste innehålla minst två kvinnor. Som pratar med varandra. Om något annat än en man. Det är de enkla reglerna för att en film ska klara Bechdel-testet. Ändå är det få som gör det. Testet dök först upp i amerikanska serieskaparen Alison Bechdels stripp ”Dykes to watch out for”, och har därför fått hennes namn.

Under de senaste åren har testet åkallats allt oftare på nätet i samband med filmpremiärer. Facebookfilmen ”The social network” är ett av många välsedda verk som inte lever upp till Bechdels kriterier. Filmvärlden är fortfarande rejält mansdominerad, särskilt på regissörssidan, underskottet av fullödiga kvinnliga romanfigurer är kanske bara en logisk konsekvens av den snedfördelningen.


Men hur ser det ut i litteraturen?

Åtminstone i Sverige verkar de många kvinnliga läsarna ha lett till att ett större antal kvinnliga författare numera blir uppmärksammade. Vilket i sin tur leder till att det dyker upp fler kvinnliga romanfigurer som förhåller sig till andra kvinnor i böckerna. Ta bara förra årets Augustprisvinnare ”Spill” av Sigrid Combüchen, en roman som helt byggs upp av en brevväxling mellan två kvinnor.

Jag kom att tänka på det här fenomenet när jag för ett tag sedan läste ännu en analys av fenomenet Jane Austen-läsning. Att så många unga kvinnor läser henne ramas allt som oftast in som ett problem. Kanske beror intresset för henne, menar man, på att de som läser hennes romaner dras till en tid då relationerna mellan kvinnor och män var tydligare, enklare att förstå sig på. Som Austenfantast har jag alltid tyckt att det är en märklig förklaring.


Jag upptäckte själv Austen i tonåren, när hon fanns med på litteraturlistan under en universitetskurs. Visst hade jag sett filmer som inspirerats av hennes böcker, men aldrig riktigt tagit dem på allvar. Mötet med romanen ”Stolthet och fördom” blev därför något av en chock. Att de där lättsamma relationskomedierna var skrivna med en så skarp penna, sådan wit och sådant öga för mänskliga svagheter hade jag inte insett tidigare. Boken var också en frisk fläkt på en kurs där de allra flesta texterna handlade om män som pratade med män om andra män – det som kallas litterära klassiker, helt enkelt.

Och just klassikerna klarar Bechdel-testet rätt illa. Kanske finns här en förklaring till att så många unga kvinnor läser just Austen: det är utmanande och välskriven litteratur, men för en gångs skull om människor som de kan identifiera sig med. Kvinnor som förhåller sig till andra kvinnor, som systrarna Dashwood, Elizabeth Bennet och Charlotte Lucas, Catherine Morland och Isabella Thorpe. Kvinnor som reflekterar över världen och livet och talar om funderingarna med sina väninnor. Även om ämnet någon enstaka gång råkar vara män.