Utgör den politiska extremismen i Sverige ett problem som samhället måste ta på allvar? Eller ska de våldshandlingar som extremisterna begår bara ses som en ungdomlig förvillelse, som samhället gör bäst i att ha överseende med? Journalisten Magnus Sandelin tar i boken Extremister. En berättelse om politiska våldsverkare i Sverige upp dessa frågor. Han har gått igenom tre våldsdåd mellan åren 2004 och 2006 – tillika tre rättsfall – och intervjuat personerna som stod bakom dåden.

I det första fallet hade en grupp nynazister vandaliserat offentliga lokaler i Mellansverige, i det andra attackerades en vallokal i Kista med brandbomb av en grupp som sade sig tillhöra al-Qaida och i det tredje fallet hade en vänstergrupp placerat en (misslyckad) brandbomb i en McDonalds-restaurang i Nyköping. Kanske var dessa handlingar i sig inte speciellt anmärkningsvärda, men Sandelin visar på ett ytterst övertygande vis att det finns ett skrämmande mönster av idéer och nätverk bakom dåden. Händelserna har sin grund i förekomsten av djupt antidemokratiska strömningar inom ytterflyglarna till vänster och höger och inom islam i Sverige.

Det är i den inträngande kartläggningen av extremisternas värderingar och uppfattningar som Sandelins bok har sin främsta styrka och sitt stora intresse. Vilka tankemönster är det då som dominerar de extrema nätverken? Först och främst en fullständig brist på respekt för demokratin. Den anses som korrupt och orättfärdig och det ses som helt legitimt att hota och angripa dess företrädare med våld. Lika hatiskt är avståndstagandet från ”västvärlden” i allmänhet och USA-imperialismen i synnerhet. Inte bara islamisterna, utan också de militanta vänstergrupperna och nynazisterna utmålar den som förtryckande och dekadent. Störst och djupast känt tycks dock avskyn vara för Israel. Motiven härför varierar.

Vänstergrupperna hänvisar till ”antisionism”, nynazisternas argument är explicit rasistiska och islamisterna vill krossa Israel och fördriva judarna från ”Palestina”. Mellan de vänsteraktivistiska grupperna och anhängare av radikala islamistiska rörelser som Hamas och Hizbollah finns i dagens Sverige nära kontakter, men det finns det också mellan samma rörelser och nynazismen i Europa. Det var knappast en tillfällighet att några av de nynazister som Sandelin har intervjuat, i likhet med många vänsteraktivister, våren 2003 tog till Saddams Bagdad för att agera ”mänskliga sköldar”. Forskaren Heléne Lööw bekräftar också i ett samtal med Sandelin att ”det blir allt vanligare att extremister från vitt skilda läger demonstrerar sida vid sida eller på andra sätt uttrycker sympati för varandras åsikter och aktioner.”

Det är riktigt att de extremistiska våldsverkarna utgör en liten grupp, men när de trots detta utgör ett hotfullt problem beror det på att – främst – vänsterextremismen och islamismen är ”inbäddade” i det etablerade svenska samhället. Deras motiv förädlas i medier och i forskningsvärlden till uttryck för kritiskt samhällsengagemang eller ses som svar på utanförskap och diskriminering. När extremisternas demonstrationer urartar i vandalism och övergrepp lägger vänstern i medierna skulden på polis och myndigheter för provokativt eller aggressivt agerande. Och till den islamistiska antisemitismen – och i dess skugga också den vänsterextrema ”antisionismen” – intar det etablerade politiska och mediala Sverige en förstående för att inte säga uppmuntrande hållning.

Lika lite som nazismen stod avskild från det dåtida tyska samhällets huvudfåra, lika lite står dagens vänsterextremism och islamism isolerade från det svenska samhällets ideologiska huvudtendenser. Det är en skam som framtida generationer i Sverige kommer att tvingas göra upp med. I Sandelins bok har de då ett utomordentligt viktigt dokument att gå tillbaka till.