Hos brittiska bookmakers är Den ovillige fundamentalisten, den ­pakistanske författaren Mohsin Hamids andra roman, fjärdehandsfavorit till Bookerpriset. Om boken får priset, vilket avgörs ikväll, ger det mellan fyra och sex gånger pengarna.

Det låter som rimliga odds. ”Den ovillige fundamentalisten” är en läsvärd roman, men knappast betydande. Mohsin Hamid skriver om en ung pakistanier, Changez, som studerat vid Princeton och sedan fått en prestigeladdad traineeplats som företagskonsult. Changez är länge den ledande lärlingen. Han inleder också ett förhållande med en studentkamrat, den vackra men också svala och undanglidande Erica. Men den 11 september kommer emellan. Till sin förvåning upptäcker Changez att han känner triumf över attacken, trots att den drabbade ”tusentals oskyldiga”.

Men trots att Changez inte visar sin glädje möts han av misstänksamhet efter den 11 september. Han sluter sig och blir surmulet otillgänglig. Samtidigt går förhållandet med Erica in i en kris. Hon har inte kommit över sin förre fästman, som dog i cancer. När Changez och hon genomför ett samlag har han bett Erica tänka på honom som den döde.

Changez berättar sin historia för en amerikansk främling på en restaurang i Lahore. Han har återvänt till hemlandet sedan han fått sparken från prestigejobbet, och han odlar motståndet mot USA. Romanen har formen av en monolog, där vi blott anar en samtalspartner genom Changez artighetsfrågor och hans sätt att bekräfta de svar som han får på dessa.

Monologen visar Changez identitetslöshet och fundamentalismens banalitet. Changez säger inget intressant, han kommer inte med några tänkvärda förklaringar till sin omsvängning från amerikansk framgångssaga till islamist. Han beskriver USA helt endimensionellt, kanske på samma ytliga sätt som han själv och hans bakgrund tidigare uppfattats av hans amerikanska kamrater och kollegor. Det blir ett omvänt ”otherizing”-förhållande. Så främmande som vi i väst känner oss inför Changez beskrivningar, så främmande har han själv känt sig inför ”våra” tolkningar av islam och Pakistan.

Changez monolog understryker alldagligheten i extremismen; den är just bara banal och fantasi­lös. Samtidigt får monologen oss att se hur identitetslös Changez är. Han blir aldrig sedd som den han är, eller kunde vara. Han är blott gäststudenten, den aggressivt framgångsrike karriäristen och sedan den avvikande. Den mest drastiska framställningen av detta ger samlaget med Erica.

Så blir också fundamentalisten den roll som föreskrivs honom efter den 11 september. Amerikan var han aldrig, men New York-bo blev han direkt, säger Changez. Efter terroristattacken är han inte ens det. På samma sätt som orientalen, enligt Edward Said, skapas av orientalismen skapas fundamentalisten Changez av sin amerikanska omgivning, inte genom sina egna val och strävanden utan genom andras föreställningar.

Mohsin Hamid fokuserar på vart rädslan för det främmande kan leda. Men det finns en risk att bokens insikt om banaliteten endast blir en banal insikt. Mohsin Hamid har ett genomreflekterat förhållande till språket; varje ord i boken tycks valt med största omsorg. Men de idéer som tar form genom texten är inte i nivå med språkets och den valda formens pretentionsnivå. Den långa monologen kräver mer. Mohsin Hamids roman blir just bara läsvärd. Dess ämne och utgångspunkt borde avsatt något mer kvalificerat än blott vad engelsmännen kallar ”a good read”.