Konstnären och författaren Édouard Levés (1965–2007) verk kommer alltid förföljas av hans öde. Tio dagar efter att han lämnat in manuset till sin sista bok, ”Suicide” (Självmord), tog han sitt liv. Om det inte varit för hans förflutna, fyllt av psykoterapi, depressioner och tidigare självmordsförsök, skulle det kunna se ut som en tanke. Levés konstnärskap var av det principfasta slaget. Det kunde bestå i att resa runt i USA och fotografera alla småstäder med namn identiska med europeiska huvudstäders – Paris, Stockholm, Aten, Berlin.
När han vände sig till skrivandet tillkom på ett liknande sätt boken ”Oeuvres” (Verk, 2002), som består av korta beskrivningar av 533 ofullbordade konstprojekt, varav några senare genomfördes.
”Min stil utgörs mer av mina idéer än av mina ord”, skriver Levé i den bok från 2005 som kanske bäst bevisar just det. Med den hisnande täta ”Självporträtt” introduceras nu Levé på svenska, i Kristoffer Leandoers översättning. Boken består uteslutande av påståenden, skrivna i en följd men utan annan inbördes relation än att de alla handlar om personen som yttrar dem. ”Jag har tillbringat tre år och tre månader utomlands. Jag föredrar att titta till vänster. En av mina vänner njuter av svek”, och så vidare i dryga hundratalet sidor. Intima minnen blandas med bagatellartade reflektioner.
I sitt utmärkta efterord skriver Leandoer att det är ”en skrämmande bok” Levé skrivit, skrämmande eftersom det går upp för läsaren ”till vilken grad det vi kallar för personligheten byggs upp av just trivialiteter”. På ett sätt lär vi känna denne man mer i detalj än vad vi känner de flesta människor i vår omgivning.
Levés iakttagelser är filosofiska (”Vid gränser erfar jag samma välbehag som om jag var ingenstans”), kuriösa (”Min farmor blev presenterad för min farfar för att de båda gillade korsdrag”), ibland absurt humoristiska (”När jag var ute och körde så tyckte jag mig se en skylt som visade vägen till ’Ostkliniken’, jag undrade om det var ett ställe där man botade ost, eller med hjälp av ost”) och sorgliga (”Jag har svårt att minnas några riktigt lyckliga stunder”).
Leandoer skriver att Édouard Levé hade sanningen, eller ”en extrem form av ärlighet”, som konstnärlig strategi. Samtidigt kan jag under läsningen inte låta bli att drabbas av hur mycket i Levés liv – och i våra egna – som redan är fiktioner. ”Självporträtt” visar hur varje händelse på sätt och vis föds ur iakttagelsen, varje minne uppfinns av orden som uttrycker dem. Kort sagt, att fakta bor granne med fantasin. Levés triviala livsskärvor är också små fabler, romaner i miniatyr. Det är en av anledningarna till varför Édouard Levé är värd att ta på orden, inte bara idéerna.
I dag öppnar en utställning på Fotogalleriet Format i Malmö med 30 av Édouard Levés fotografier. Utställningen heter ”Rekonstruktioner” och bilderna är hämtade ur fyra av de fotografiska serier som Levé arbetade med mellan 2001 och 2007.
