”Himlen över Sofia är gjord av granit.” Med denna gråtunga men vackra mening inleder Nikolai Grozni sin rosade debutroman om ett musikaliskt underbarn i Bulgarien åren före Berlinmurens fall. Berättare är 16-årige Konstantin, en pianospelande rebell vars kärlek till musiken är lika glödande som hans hat mot det totalitära samhällssystem han tvingas leva under.

Konstantin studerar vid Musikskolan för begåvade barn i Sofia, där han är en av de absolut mest lovande samtidigt som han ständigt är på vippen att bli relegerad. Han och några av de andra verkligt begåvade eleverna gör nämligen hela tiden uppror – inte minst genom att röka, dricka och ha sex – medan de mer mediokra belönas och uppmuntras eftersom de upprätthåller och anpassar sig till skolans kommunistiska dekret och regler.

Nikolai Grozni är född och uppvuxen i Bulgarien, där han började spela piano vid fyra års ålder och gjorde internationell succé vid tio. Han har studerat jazz i USA, levt fyra år som buddhistmunk i Indien och bor nu i Frankrike. Att Konstantin är Groznis alter ego är uppenbart, liksom att författaren delar sin huvudpersons brinnande och gränslösa passion för den klassiska musiken i allmänhet och Chopin i synnerhet.

Prosan är rakt igenom mycket njutbar. Bokens otaliga beskrivningar av hur det är att skapa och spela musik är hisnande, lyriska och extatiska. Det är nästan magiskt hur Grozni lyckas klä något så i grunden ordlöst som musik i just ord – jag har upprepade gånger blivit tvungen att ta paus i läsningen för att lyssna till de stycken han skriver om. Den svenska översättningen är också den ett litet musikaliskt underverk, där Niclas Hval med absolut gehör följer författaren i varje språklig ackordföljd och tempoväxling, varje glissando, tonika och kadens.

Samma slags uppdrivna och febrigt intensiva känsla karaktäriserar även det övriga berättandet, vare sig det rör sig om Konstantins sexuella eskapader, hans många diatriber om medelmåttor och politisk idioti eller hans skiftande äventyr och möten i staden.

Häri ligger också romanens främsta problem. Den startar på max och pumpar sedan på i samma uppskruvade läge utan att något nytt egentligen tillförs. Grozni har i själva verket sagt allt, eller åtminstone det mesta, redan efter ett par kapitel – resten är mest upprepningar av temat. Utom precis på slutet, då berättelsen nära nog imploderar när alltför mycket action ska klämmas in på ett alltför litet utrymme.

Som skildring av en ung, skapande människas uppväxt i ett förtryckande system är romanen ändå läsvärd – även om det kanske hade varit intressantare om huvudpersonen fick mogna till insikt allt eftersom, i stället för att förstå och genomskåda allt redan från början. Men som hyllning till musiken, till dess förmåga att lyfta människan till en bättre och sannare värld än den granitgrå verkligheten, är ”Wunderkind” trots ovanstående förbehåll inget mindre än självlysande.