Efter framgången med enmanspjäsen ”Bergsprängardottern som exploderade” fick Lo Kauppi resa runt och föreläsa för domare, poliser, åklagare, psykiatriker och politiker.
Klasskampen är här igen. I alla fall klassamhället. Åtminstone i litteraturen. Det tycks röra sig om en tendens i tiden, annars är det svårt att förstå varför det plötsligt har dykt upp skildringar om välfärdssamhällets existerande ”nedersta”, som i en narrspegel av Susanna Popovas ”översta”. Inte sedan den svenska arbetarlitteraturens guldålder och vänstervågen på 70-talet har det talats så mycket om klass eller om klassresor – Anneli Jordahl har rentav gjort detta till en affärsidé. Numera tycks vartenda arbetarbarn som lärt sig läsa ha gjort ”klassresan”.
Men vad aktuella titlar som till exempel Susanna Alakoskis ”Svinalängorna”, Per Odenstens ”Horntrollet”, Anders Nyqvists ”Hatet” eller Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen” anknyter till är snarast – med undantag för stora delar av den sistnämnda boken – äldre mycket mörka eländesskildringar där Kung Brännvin enväldigt och brutalt regerar. Här är männen allt från charmfulla slarvrar till brutala monster.
Genusperspektivet får nu samsas med klassperspektivet, påpekade Magnus Eriksson i sin recension av ”Mig äger ingen”. Nu har vi fått en sådan litteratur som Göran Greider så länge och så envetet efterlyst – märkligt nog när vi nyligen åter fått en borgerlig regering. Jag har ingen susning om vad det kan bero på.
Till detta litterära tidsfenomen ansluter sig nu Lo Kauppi (egentligen Lena) med Bergsprängardottern som exploderade, ännu en i raden av spritindränkta infernovandringar, där det till skillnad från hos Linderborg inte finns mycket kärlek till övers för den supande fadern. Boken är öppet självbiografisk, något omstöpt i romanform, fylld av beklämmande dokument i faksimil som för att bekräfta det dokumentära.
Lo Kauppi (född 1970) kan för övrigt sägas utgöra ett lysande exempel på klassresan – efter vandringen i mörkret är hon nu dramatiker, skådespelare och författare, utexaminerad från Teaterhögskolan i Stockholm. När man läser boken framstår detta som ett smärre underverk. Lena växer upp i Nacka som dotter till en tornedalsfinsk bergsprängare, något av det mest försupna jag har stött på i litteraturen. Fadern är helt enkelt en rå och brutal sälle och mamman försöker hålla ihop hem och familj.
Det kan ju bara gå käpprätt åt helvete: Lena drabbas av ätstörningar, knarkar och dricker, förfalskar checker och stjäl och ägnar sig åt en brådmogen sexualitet mellan och under rusen. Hon driver rakt ut i öknen, hamnar ett tag i London och så småningom på tvångsvård i Norrland, det senare en skildring som formligen luktar 30-tal.
Det försonande och förhoppningsfulla i texten – så fylld av äckel och rent motbjudande inslag – är att den också handlar om vägen till frihet, där ett någorlunda milt ljus till sist får falla även över fadern. Boken är tillägnad mamman. Jag förstår det fuller väl.
Här finns även en del rå humor och tuff jargong och det är här problemen rent litterärt inställer sig. I alla dialoger stavar man som det låter à la amerikansk prosa (fadern till exempel, låter tornedalsfinne) men även berättarrelationen är talspråklig vilket blir för mycket i en för övrigt alltför omfångsrik text. Man blir efter ett tag rätt trött på å, e, va, ru, ba, seru, rå etcetera. Så mycket gestaltning rör det sig inte heller om. Kauppi berättar rakt av som om hon skildrade sitt liv i en bandspelare.
Styrkan ligger i att det är ett gripande dokument från ett klassamhälle som aldrig har försvunnit, ett vittnesbörd om att även i vårt samhälle kan den sociala misären vara stor, om än ej nödvändigtvis ekonomisk, vilket vi ibland glömmer bort. Men rent litterärt är det alldeles för ofullgånget. Här borde ha redigerats.
Mats Gellerfelt
litteratur@svd.se
