Varför tappar inte religionen mark i vår ”upplysta” värld? Varför blir vi inte alltmer sekulariserade i takt med vetenskapens och ”förnuftets” landvinningar? I boken ”För guds skull” problematiserar och belyser religionshistorikern Karen Armstrong sådana frågor på ett grundligt sätt, inte minst genom att ta oss med på en historisk resa till människans religiösa rötter.
För tusentals år sedan – något som man bland annat kan studera i de kända Lascaux-grottorna i Frankrike – var religionen och konsten ”oupplösligt förenade”. Armstrong skriver på sitt distinkta, oefterhärmliga vis: ”Båda försöker finna mening i livets obevekliga plåga och orättfärdighet. Som den meningssökande varelse hon är har människan lätt för att misströsta. Hon har skapat religion och konst för att få hjälp att finna livet värt att leva trots alla nedslående tecken på motsatsen.”
Armstrong skriver också om den för den tidiga människan naturliga uppdelningen i logos (förnuft, om det lagbundna, synliga) och mythos (berättandet om det numinösa, det transcendenta, det öververkliga). Ursprungligen förstod människan något som många i vår moderna värld inte längre tycks begripa, nämligen att logos sällan eller aldrig kan tillämpas på mythos. Karen Armstrong redogör för icke-vetandets principer, som hon skulle vilja se tillämpade mer dessa dagar, hon undersöker bland annat buddhismen, hinduismen och daoismen, och noterar att synen på Gud eller på den yttersta verkligheten alltid tycks utmynnna i beskrivningar, eller snarare omskrivningar, som vetter mot tystnaden och just icke-vetandet. Vi kan inte veta något om Gud, är tanken som tycks förena många religioner. Detta i skarp kontrast till den tvärsäkra fundamentalismen, både bland religiösa och bland så kallade nyateister.
I huvudsak är ”För guds skull” en beskrivning av de monoteistiska religionerna och deras judisk-kristna rötter. Man skulle kunna beteckna boken som en gedigen genomgång av vår västerländska religiösa bakgrund. Under historiens gång kan man bland annat se en ständig kamp mellan logos och mythos, mellan dem som försöker se till bokstaven och dem som menar att texterna hos ”Bokens religioner” (judendomen, kristendomen, islam) blott är anvisningar om hur man bör leva och inte alltid upplevd verklighet.
I exempelvis det som Armstrong kallar ”den klassiska judendomen” omtolkas ständigt de religiösa texterna. Vad gäller ”uppenbarelser” kunde de ”aldrig bli något som skett en gång för alla”, som Armstrong skriver. ”Det var en fortgående process som aldrig kunde ta slut eftersom det alltid fanns något nytt att upptäcka.” Under Talmudstudier i våra dagar får eleverna lära sig att ”ingen har sista ordet”.
I ”För guds skull” återkommer Karen Armstrong då och då till Sokrates, vars dialoger så småningom nedtecknades av Platon. Sokrates misstrodde det skrivna ordet, föredrog det talade. Och hans viktigaste bidrag till eftervärlden är samma insikt som man kan få från de indiska Upanishaderna: vi kan inte veta något med säkerhet, inte om det numinösa, inte om Gud, kanske inte ens om den synliga världen. ”Vishet handlar om insikt”, tolkar Armstrong Sokrates, ”inte om att samla information.”
Det unika med Sokrates var att han verkligen ville åstadkomma en dialog mellan människor, där var och en fick komma till sin rätt, i stället för att finna argument för att tysta eller nedgöra ”motståndaren”. Samförstånd var det högsta eftersträvansvärda. Eftersom man inte kan äga någon absolut kunskap om någonting kan man inte heller vinna över någon annan i ett samtal. En diskussion mellan människor bör syfta till att de lär känna sig själva.
Precis som Sokrates manade människor till goda handlingar, innehåller de religiösa texterna, bland annat den kristna läran, maningar till ett visst handlande, så kallad miqra. Den gyllene regeln – som återfinns i många religioner – är ett tydligt exempel på miqra.
Men texterna inbjuder också till tolkningar och omtolkningar; det är sådant som karakteriserar levande religioner. Och det finns åtskilligt i de kristna texterna, till exempel, som genom århundradena orsakat lärostrider inom kyrkan, inte minst frågan om treenigheten och Jesu gudomlighet. Men som Karen Armstrong skriver: ”En text som inte hade något att säga samtiden var död, och det var exegeternas plikt att göra den levande igen.”
Till syvende och sist handlar Karen Armstrongs bok om ödmjukhet inför det ovetbara. Angående vår ständiga strävan efter att förstå Guds natur skriver hon att tystnaden är ”det enda medium varigenom det är möjligt att uppfatta det gudomliga”. Men under utvecklingens gång – i synnerhet under det som kallas upplysningen – har man uttalat sig tvärsäkert i frågan om guds existens eller alternativt icke-existens, när den agnostiska (agnosis: jag vet inte) uppfattningen hade varit att föredra.
Det som karakteriserade den förmoderna tiden var dock att både ateister och troende bland de vetenskapliga disciplinerna hade goda kunskaper om religionen och de religiösa texterna/myterna. I dagens moderna värld är det många som uttalar sig om religionen utan att äga kunskap om den. Och det gäller såväl bokstavstroende kreationister som ”fundamentalistiska” nyateister.
Det enda vi i dag med säkerhet kan veta, enligt Karen Armstrong, är att vi ingenting vet. Upplevelser av det numinösa existerar dock som en påminnelse om att människan fortfarande i existentiell mening fungerar på samma sätt som de människor som återgav sina visioner av tillvaron i grottorna i Lascaux.
