Två berättelser slingrar sig runt varandra, möts någon gång, utvecklas åt olika håll, men är ändå relaterade till samma symbolvärld. Augustvinnarna Katarina Kieri och Per Nilsson har skrivit en bok tillsammans, ”I det här trädet”.
Experimentet tycks framför allt ha roat dem själva, men har samtidigt resulterat i en stimulerande och gåtfull historia där samma verklighet tolkas genom olika temperament. Budskapet är entydigt: vi får inte tiga ihjäl våra problem utan måste tala med varandra. Men inte på vilket språk som helst. Vårdslöst och hånfullt prat låter bara som kajornas tjattrande i trädkronorna. Eftersom boken är fylld av fågelsymbolik kommenteras deras oljud av sjuttonårige Jakob med ett trött: ”Vilket liv. Sitta i träd och skräna.”
Boken är komponerad på det sättet att författarna ansvarar för vartannat kapitel, där Katarina Kieri följer Jakobs historia och Per Nilsson tar sig an sextonåriga Siri. Dessa båda ensamma ungdomar, knepiga var och en på sitt vis, träffas aldrig riktigt, de bara skymtar varandra. Ändå blir dessa korta möten så fantasieggande att de liksom växer ut-över sin personlighet. Siri, sviken och hatisk, går så långt att hon på voodoo-vis sticker ut ögonen på kamraterna i skolkatalogen. Men Jakob, som egentligen har nog av sina egna bekymmer, ser fågeln i henne, vaksam, färdig att lyfta och som en tornseglare sväva högt över vardagens trivialiteter.
Katarina Kieri och Per Nilsson har under arbetets gång mejlat texterna till varandra och lagt ut ledtrådar att spinna vidare på till en lockande gåtfull berättelse med en intelligent humoristisk dialog. Steg för steg klaras många missförstånd upp och det mesta får sin förklaring.
När vi lämnar ungdomarna har de nått en viss harmoni även om de inte blivit fria som fåglar. Men allt kan inte, bör inte, förklaras: livet fungerar inte så. Och det är just avsnitt av liv som författarna liksom klipper ut och lägger fram för att visa att verkligheten kan tolkas – kanske också misstolkas – på många olika sätt.
Ytligt sett är ”I det här trädet” en ganska vanlig realistisk skolroman av den typ som författarna smått illojalt ironiserar över. Men den som går på djupet med de relationer som beskrivs märker att det är livstolkning författarna strävar efter och existentiella frågor som berörs. Och där finns inga lätta lösningar. Läsaren får själv grubbla vidare över symboler – alla dessa fåglar – och gåtor. Så brukar de här båda författarna skriva och det fungerar också denna gång.
