”Ni européer är ju våra vänner”, säger den unge tunisiern. Full av tillförsikt berättar han att han planerar att ta sig till sin kusin i Frankrike. Att Frankrike nu kontrollerar gränsen till Italien och att alla ”förvar” i södra Frankrike är fyllda av tunisier vet han ännu inget om. Liksom nästan alla andra som nyligen kommit i båt till Lampedusa härstammar han från Zarzis, en stad på nordkusten där förmögna européer byggt ståtliga sommarhus utmed havet.
Inte bara arbetslösa lämnar Zarzis, också studenter som bara kommit halvägs i sina studier, affärsägare, anställda i verkstäder och på byggen. Varför?
Egentligen börjar hela den historia om självbestämmande – suveränitet – som kulminerar nu, med vad som hände efter första världskriget. Det enade arabiska kungadöme som britterna lovat bidra till blev aldrig till. I stället delades området mellan segrarmakterna och de arabiska kolonierna i Nordafrika förblev koloniserade. All politisk kraft kom efter det att inriktas på att återupprätta suveräniteten, som de flesta föreställde sig på sikt borde leda till enande mellan alla de arabisktalande folken.
Men när självständigheten kom efter andra världskriget hade hela kartan ritats om. Det nya – kalla – krigets front gick inte bara genom Europa, utan också genom Mellanöstern. Samtidigt inträffade det som palestinierna kallar katastrofen. En ny koloni? I vilket fall ett icke-arabiskt rike, Israel, etablerat på vad som var en del av det föreställda gemensamma arabiska territoriet.
Under en lång rad av år och av krig handlade alla politiska kontroverser om hur bäst återupprätta den suveränitet som palestinierna, och därmed alla araber, fråntagits. Störtandet i Egypten och Libyen av den gamla kungamakt som gått Storbritaniens ärenden var en del i detta. På Befrielsetorget, Midan al-Tahrir, samlades massorna i Nassers Kairo på 50- och 60-talen. Ekonomiskt och socialt inspirerade den sovjetiska modellen, men de inhemska kommunisterna hölls kort. Det var inte frågan om att inlemmas i något nytt välde. Det skulle ha varit farligt i den internationella situation som rådde och gå emot det som befolkning och politiska ledare gemensamt höll högt, nämligen självbestämmandet.
Förmodligen har den unge mannen i Lampedusa hört talas om de israeliska bombningarna 1986 av PLO-högkvarteret i Tunis, samma år som Gaddafis residens angreps av amerikanskt jaktflyg, men drömmen om ett enat arabiskt folk är sedan länge glömd och själv är han upptagen av sitt liv, här och nu. Att han tillhör en av de sista i en tioårsperiod av exceptionellt stora ungdomskullar, och att antalet unga som kommer ut på arbetsmarknaden redan börjat minska spelar ingen roll. Han har inte tålamod att vänta.
De som har vuxit upp under Mubaraks, Ben Alis eller Gaddafis styre har varken varit med om krig eller israeliska bombningar. Men priset har varit högt. Kanske såg deras föräldrar under 80- och 90-talen mellan fingrarna på övergreppen mot den islamistiska oppositionen eftersom de fruktade att den hotade det egna ”moderna” och jämställda levnadssättet. De visste ännu inte att om man slår dövörat till när säkerhetspolisen bankar på grannens dörr så bankar den förr eller senare på ens egen. Med freden kom också ekonomisk tillväxt. Socialismen övergavs, de skenande underskotten och den otympliga statskontrollerade ekonomin och utrikeshandeln avreglerades.
Tillväxten och övergången från statskontrollerad till fri marknadsekonomi hade också ett pris. Inhemska och globala intressen skapade nya klasskillnader. En man som Hussein Salem, ursprungligen en fattig pojke från Nil-deltat, utvecklade tillsammans med Mövenpick turistorten Sharm el-Sheikh, tog hand om miljonkontrakt för köp av amerikanska vapen, och sålde i ett joint venture med ett israeliskt företag egyptisk naturgas till Israel. Det skadade inte hans affärer att hans bäste vän sedan militärtjänsten var en annan fattig pojke från deltat, nämligen Hosni Mubarak.
Vår unge vän från Zarzis skulle ha många saker att berätta om hur Leila Trabelsi, president Ben Alis hustru, berikade sig och sin stora och förut fattiga släkt.
Parlament och domstolsväsende har under senare år i många länder stärkt sin ställning utan att det ännu medfört någon verklig maktdelning. För tio år sedan lyckades Syrien genomföra det – under sådana förhållanden – svåra skiftet från en president till en annan: Hafez al-Assad ersattes av sonen Bashir. Men nu är modellen känd och tiden en annan. När maktskiftet närmar sig faller maskerna: varken internationell prestige eller välfärd erbjuds, bara paroller från förr.
Den – just nu – unga befolkningen tål inte längre underkastelsen. Det självbestämmande de strävar efter är inte längre arabernas, eller muslimernas, utan just det egna folkets som är de – de enda – som ska bestämma över samhällsordningen. Den nationella fanan vajar över demonstranterna, bara i Libyen är det en annan än statens, nämligen flaggan från före revolutionen. Det talas om att rädda landet. Muslimer och kopter, sunni och shia, överallt paroller om folkets enhet. På spel står inte bara sociala och ekonomiska förhållanden och återupprättad värdighet, utan också att bli en nation bland andra, respekterad av andra.
Den unge mannen från Zarzis har förväntningar på sina europeiska vänner. Medelhavets södra och östra länder har en befolkning ungefär lika stor som EU och kommer framöver att förbli våra grannar. EU ger löften om bistånd till demokratisering. Men nu gäller det inte bara den ena eller andra nationens rätt att själv utforma sin politiska ordning, utan också individens självbestämmande. Och därmed rätten – inskriven i FN:s mänskliga rättigheter – att lämna sitt land. Ett lands myndigheter får inte hindra sina medborgare att ge sig iväg. På europeisk begäran har de arabiska staterna under senare år gjort just det, inte minst i Libyen. En del av de strandsatta afrikanska migranterna har i stället låtit sig rekryteras till den säkerhetstjänst som gått lös på Benghazis och Tripolis gator.
Kan vi då trots detta vara den unge tunisierns vänner på vägen mot självbestämmande? Ur Europas egen tragiska historia växer en politik vars grund är samarbete mellan suveräna stater och folk, och möten mellan individer. Sedan mycket länge är vi djupt involverade i de arabiska ländernas samhällsliv. Därför krävs nu, som vid Berlinmurens fall 1989, en ny och djärv politik. Full av risker ja, men också av hopp om en bättre framtid då stormen bedarrat och det äntligen står alla fritt att röra sig över Medelhavet!
