Ni vet hur det är. Man har sett en film, hört en låt eller läst en bok och vill sedan att alla i ens omgivning skall få ta del av samma upplevelse. Just en sådan bok är Boktjuven, skriven av den australiske författaren Markus Zusak.
Man brukar lite slarvigt tala om viktiga böcker, men ”Boktjuven” är i sanning just en sådan bok. Om jag fick leka skolminister för en dag skulle jag omgående införa denna tegelsten som obligatorisk läsning på landets alla skolor. För det första behandlas ett viktigt ämne: Tyskland under andra världskriget, med fokus på de tyskar som faktiskt valde att inte lyda. Och för det andra är boken ett estetiskt mästerverk, vilket är minst lika väsentligt i sammanhanget. Ett viktigt ämne behöver ju inte per automatik leda till en bra bok.
Flickan Liesel Meminger är romanens huvudperson. Det är hon som är boktjuven och det är hennes berättelse som återges i bokens tio delar. Zusak har dock valt en annan berättare, och det är ett helt genialiskt val: döden. Men det är ingen bergmansk, schackspelande digerdöd som framträder, utan en död som varsamt tar läsaren i hand och ömsom berättar om det enkla, men stundom ack så dramatiska livet i den sydtyska staden Molching, ömsom höjer blicken och naket åskådliggör krigets fasansfulla verkningar runtom i Europa.
Och resultatet av denna episka uppvisning har blivit en berättelse som träffar rakt i magen, med inslag av den skönaste poesi, djupaste tragik och absurdaste komik. Med andra ord litteratur när den är som bäst.
Zusak är på många sätt en sinnrik författare och vissa passager kräver sin läsare, som till exempel den poetiska prologen. Men det är kanske framför allt detta som gör boken så viktig. För i slutändan är ”Boktjuven” framför allt en berättelse om ordens makt. Liesels fascination inför orden väcks med en något udda bokstöld i samband med broderns begravning (”Dödgrävarens handbok. En handledning i tolv steg i konsten att gräva gravar”). Hon lär sig snart att orden både kan rädda och förgöra, både kan bringa skönhet och brutalitet, och när hon i slutet av boken skall sammanfatta sitt förhållande till orden gör hon det så här:
Jag har hatat orden och
jag har älskat dem,
och jag hoppas att jag har använt dem rätt.
Och visst har hon (läs Zusak) använt dem rätt. ”Boktjuven” har alla förutsättningar att bli en modern klassiker. Köp den, låna den eller stjäl den, men framför allt: läs den!
