När jag förtvivlats, rasat, hoppats och gråtit mig igenom Beate Grimsruds ”En dåre fri” vet jag att jag inte kommer att kunna skriva en sober inledning, där jag anmäler att ett av Sveriges främsta författarskap utökats med en ny enastående bok. Fastän det också är sant, skulle det vara osant. Som att inte erkänna hur romanen konsumerat mig och satt mig i fråga, huserat i mig dag ut och dag in. Det var länge sedan en bok gjorde det.
Författaren och filmaren Eli är huvudpersonen, men hon får konkurrens av Espen, Emil, Erik och prins Eugen. De är röster inne i hennes huvud. Hela tiden finns de där, småpojksjagen, mer eller mindre högljudda.
Deras olika karaktärer lägger sig i Elis liv och hon, som är en sådan stjärna på att berätta, har stundtals mycket svårt att hantera sin egen berättelse. Rösterna befaller och kräver av henne, och även om de någon gång kommit till hennes hjälp är de framför allt förgörare. Sådana som påstår att golvet i lägenheten lutar, att fönstret är farligt och att allting måste göras sönder och krossas.
Eli vill inte berätta om rösterna. Trots att de första flyttade in redan när hon var barn och trots att de tjatat samma destruktiva budskap i tjugo års tid är de ett hemligt kollektiv, gömda för världen. Att tala om rösterna är att blotta det svaga, det sjukliga. Författaren och filmaren Eli vill inte bli en offentlig patient.
Det finns så mycket att säga om den här romanens förhållande till världen, till vad som räknas som friskt och sjukt, om vad som får sägas i en offentlighet där bara de starka har yttranderätt. Men jag måste fortsätta skriva om Eli.
Ända sedan Eli var liten har hon haft vinnarskalle. I skidbacken, på fotbollsplanen, i skolan. Hon vet att hon ska bli författare, det faktum att hon inte lär sig läsa under hela mellanstadiet förändrar inte saken. Hon kan även tänka sig att bli ambassadör och resa världen runt för Norges räkning. Den här självtilliten är som en låga romanen igenom, ett hopp jag klamrar mig fast vid när mörkret slår in över sidorna. Ge inte upp.
Eli berättar sin historia. Det finns en outhärdlig scen där hon och hennes bror spänts fast med selar i sina spjälsängar och fruktlöst skrikit och kämpat sig igenom natten. Händelsen förebådar andra nätter. Bältesläggningarna av den vuxna Eli på sjukhuset är lika outhärdliga, tvånget och förnedringen. Hur kan det vara sant samtidigt? Denna fria och fantastiska själ, hur kan det vara hon som ligger där? Det är så svårt att förstå, också för Eli.
Att inte veta vad som ska räknas som verklighet, varför reglerna ser ut som de gör. Eli blir utklädd till prinsessa, men det är pojke hon vill vara. Eller? Frågan om könen förföljer henne, förvirrar, varför finns det bara två?
Ja, varför. Det finns frågor som inte kan besvaras, men också sätt att öva sig med verkligheten. Eli får en KBT-terapeut. Jonatan säger ”vänd på saken”, han påstår att Eli kan bli vuxen. Att hon kan börja kontrollera rösterna. Det finns något som är komiskt här också, fast det handlar om överlevnad. Jonatans resoluta redighet mot småpojksjagens förföriska galenskap.
Jag följer Eli, till litterära prisutdelningar, genom barndom och tonår, till sjukhuset åter igen, till Norge, in i den farliga lägenhetens ensamhet, ut i det vindlande skrivandet. Språket överger mig ingenstans, inte heller sanningen. Jag vill buga mig för en författare som skriver så här sant, som skriver att en bok är ”en bit av mig som flyger omkring som ett utfluget barn jag glömde lära klä på sig innan hon försvann hemifrån”. Jag vill att hon ska få alla priser.
Att Beate Grimsrud har berättandet i sin hand stod klart redan i debuten ”Det finns gränser för vad jag inte förstår”. Hon har en unik förmåga att hålla läsaren förbryllad och uppmärksam. Hennes förra roman, ”Har någon sett mig någon annanstans?”, var en efterlängtad och hissnande bok. När jag läste den tänkte jag: att någon kan skriva så om skrivandet. Om medmänsklighet. Om hopplösa telefonkonversationer. Flera saker kommer igen i ”En dåre fri”. Men något är fundamentalt annorlunda. Vad innebär det att de litterära rösterna, det vidöppna medvetandet och de filosofiska spörsmålen nu är omgivna av en annan verklighet?
I Grimsruds förra roman fanns inga mediciner. Inga kontaktpersoner och ingen tvångsvård. Huvudpersonen hällde inte kokhett vatten över sig och hon skar sig inte i ansiktet. ”En dåre fri” är inte mindre litterär, men mer närgången. Den är ett skrik ur en tystnad som ingen vill låtsas om. Människor som pratar med sig själva, som skrattar omotiverat och gör konstiga rörelser med kroppen. Dem vill man inte låtsas om, inte lyssna på. Författaren och filmaren Eli sitter bland dessa människor och frågar sig ”Is this my people?” Hon skriver ner svaret i en bok. ”Ja, ibland.”
”En dåre fri” utspelar sig på gränsen till det tillåtna. Får detta vara en människa? Så kompetent och beroende, så obegriplig och generös? Med stor insikt bevisar Beate Grimsrud att det är möjligt. Ja, mera. Att det är sant.
