”Varför skriver jag den här boken? Skriver jag den istället för att begå självmord. Det är ett förfärande dokument, som visar mig i all den ömkliga nakenhet som är min och som jag måste förstå.”

Den som en tid varit nedsänkt i En dramatikers dagbok betvivlar inte halten i noteringen från den 18 juni 2001: det är allvarstid i Lars Noréns liv. Konstaterandet kan synas överflödigt, hela hans lyriska och dramatiska författarskap stiger ju ur det mänskliga ­livets mest allvarliga ögonblick, svävar över de avgörande momenten. Ändå: här, på så gott som varje sida, dunkar allvarets puls på ett nytt sätt – självprövande, själv­avslöjande, sanningssökande.

På försättsbladet i Noréns diktsamling Dagbok augusti-oktober 1975 har jag noterat något han nämnde i en radiointervju 1976: ”Man börjar tala när livet är ­hotat”.

Nu talar Norén som aldrig tidigare; det hotade livet – så läser jag honom – läggs fram i ett detaljerat flöde över 1672 sidor. Högt och lågt, privat och professionellt, beska utfall mot namngivna kolleger och officiella personer, bekännelser av egna svagheter, idiosynkrasier och tillkortakommanden – allt griper in i vartannat i dessa anteckningar som börjar i augusti 2000 och sätter punkt i juli 2005.

När jag träffar Lars Norén är han mer beredd att svara på ­frågan ”varför publicera?” än inställd på att tala om varför han skrev.

– Jag vill ett annat språk än det rådande, jag vill ifrågasätta det intellektuella samtal som pågår. Jag har sökt ett sant språk i ett försök att vara sann mot mina intryck. Vi har ett språk inom oss, och mellan oss, som är ett annat än det som förs offentligt.

– I 47 år nu har jag skrivit, jag är oerhört tränad i uppmärksamhet – vad man säger och varför… Detta var nödvändigt att skriva. Femton år av psykoanalys har lärt mig att det viktigaste inte är att klarlägga att det och det har hänt i ens liv – det avgörande är: hur ser jag på detta nu?

Lars Norén säger att ”boken är ett universum jag är fri ifrån nu”. Han förefaller lugn och närmast roat avvaktande inför kritik och reaktioner. Just återkommen från Köpenhamn där han satt upp Kaj Munks Ordet är han trött men skärpt; skandalrusiga förhandsskriverier har mest bekräftat den pessimism han hyser inför mediernas tillstånd och svensk kulturdebatt. I boken återkommer särskilt kvällstidningarna, Dagens Nyheter och radion i skarpt ­kritiska resonemang, namngivna recensenter hyvlas av i formuleringar som då och då andas hämnd.

– Det är inte enskilda personer jag vill åt när jag ger exempel – jag försöker beskriva vad en ökad cynism och hårdhet, en tilltagande aggressivitet hos medierna medför för vår intellektuella diskussion. Att se strategierna i mediernas bemötande av boken blir mycket intressant. Journalistkåren påminner om polisen i ­sättet att hantera kritik utifrån, det är samma typ av försvar, man stöter ut och sluter sig samman under grupptillhörighetens dolda politik.

– De flesta jag skriver om kan försvara sig. De kvinnor i mitt privatliv som förekommer i texten har fått läsa och ta bort – ungefär sjutton sidor har utgått. Också andra som kan vara mer sårbara har fått läsa – jag hoppas vid Gud att jag inte glömt någon…

Återkommande i boken, liksom under intervjun, betonar Lars Norén att det inte är fakta han skriver utan ”hur jag uppfattar människor och händelser och mig själv när jag uppfattar dem just så”. Han tillägger: ”Jag ändrar mig hela tiden.”

– För mig är boken en befrielseakt – en rannsakan av mina ­motiv, en granskning av hur jag förhåller mig, varför jag reagerar som jag gör. Mest omdömeslös är jag mot mig själv. Mest kritisk är jag mot dem jag älskar, mot sådana jag väntar mig något av.

Befrielseakt?

– Jag kämpar mot kravet på att jag ska vara en auktoritet. Mitt omdöme betyder inte mer än någon annans. Bara om jag kan lösa problem åt skådespelarna under ett repetitionsarbete vill jag vara auktoritet – om de ger mig förtroendet att vara det. Som regissör är jag trots allt amatör, fortfarande.

Vi sitter i Bonniers imposanta styrelserum; Lars Norén bryter den koncentrerade stillheten genom att lyfta båda händerna i en beskrivande gest:

– Jag vill inte bli marionett, jag är mycket uppmärksam på det.

Boken igenom finns en återkommande, kanske tilltagande rörelse mot avstående – inte minst avståendet från att förklara, försvara, delta, detta mer som andlig insikt än som mänsklig och professionell strategi. Arbetet med uppsättningen av Sju tre på Tidaholmsanstalten, den efterföljande tragiken med polismorden i Malexander och den våg av kritik och hat mot Norén och hans medarbetare som följde, finns ständigt i dagbokens textflöde och medvetande.

–Var det rätt? Det var nödvändigt. Och samtidigt: det var ett stort misstag, ett farligt projekt. Jag borde ha rest mig och gått första gången någon av fångarna ställde sig upp och bekände sig som nazist. Och samtidigt…

–Jag hade aldrig ett hopp om att arbetet skulle förändra dem. Men när jag fick inbjudan att komma och arbeta på Tidaholm var det chansen att få se ett fängelse inifrån som fascinerade, det och hur jag skulle få en publik att se det jag inte kunde säga. Jag ville få kunskap om hur nynazismen såg ut, vad som gjorde den möjlig, nynazismen utanför motorvägarna, utanför kulturvägarna, på de mörka platserna i Sverige.

Norén är starkt kritisk till ”den hala opportunism” som styr kriminalvården. I boken går han hårt åt förre justitieministern Thomas Bodström. Nu, i intervjun, säger han att Bodströms ­bidrag till straffhistorien finns manifesterat i superfängelset i Gävle.

– Det befinner sig långt ifrån det straffets andliga dimensioner Simone Weil skrev om. Fångarna i Gävle har i stort sett ingen chans att få ta ansvar, att växa, sådant Weil skriver om i sin essä Att slå rot. Ett straff måste vara ett sätt att sona, att få möjlighet att bli en annan, fängelsevården måste ge hopp om frälsning. Det som sker idag är fruktansvärt destruktivt och farligt.

Plötsligt berättar Lars Norén om varför han skrivit, hur dag­boken började växa fram ur ett behov av att ”ge mening åt det vi gör och ta ansvar för det”. Runt sekelskiftet började pjäserna bli allt kortare, mer avskalade. Förlusten i pjäserna kunde tas ut i dagboksanteckningarna, förklarar han. Först under det andra året, 2001, kom han in i skrivandet, blev engagerad på ett sådant sätt att han började fundera på utgivning, att ”sälja den här dag­boken för tio miljoner”.

– Förr skrev jag romaner för scenen. Nu är det noveller. Jag är oerhört rädd att det ska ta slut, oerhört rädd…

Ditt starka lyriska flöde under 60- och 70-talen beskrev en likartad kurva?

– Ja, det är som med dikterna, säger han snabbt. Det blev så att jag kunde sitta med några få ord och komman i veckor.

I boken, november 2004, noterar du: ”Jag hatar poesin, den poesi som jag slutade skriva. Det är ett liv sedan.”

– Jag har ett sorgeförhållande till poesin. Det har blivit tre dikter sedan 1978. Men jag har upptäckt att det finns en del poesi i den här boken, eller hur?

Han skrattar snabbt, säger att han börjar bli riktigt trött nu – ”vi ska kanske sluta?” – men tillägger att han måste gå djupare med skrivandet nu, att alla yttre effekter avtar i hans pjäser till förmån för ordet och skådespelaren.

–Publiken ska bli förförd av den kritiska kylan, det är det jag vill.