De läsare som lärt sig uppskatta den odräglige kriminalkommissarie Evert Bäckströms närvaro i Leif GW Perssons kriminallitterära värld har anledning att glädjas. Perssons nya roman heter Den som dödar draken och här befinner sig Bäckström i rampljuset från första sidan. Denne kriminalare är som bekant ett riktigt rötägg, själva förkroppsligandet av begrepp som sexism, homofobi, rasism och, sist men inte minst, svårartat Napoleonkomplex. Hur Persson lyckas göra denne antihjälte så eminent underhållande är något av en gåta. Det är skickligt, mycket skickligt.

I den nya boken förkommer inga storpolitiska intriger eller internationella konspirationer. Öppningen består av ett rutinfall: en medelålders alkis har blivit ihjälslagen med ett grytlock. Men Persson vore nu inte Persson om det stannade därvid. Offret visar sig så småningom bedriva storskalig pengatvättning med kopplingar till den undre världen och de riktigt stora brotten.

Man trodde man kände sin Bäckström men han fortsätter att förvåna. Till de överordnade kollegernas stora förtret lyckas han vid ett tillfälle till och med bli omskriven som något av en superpolis och nationalhjälte i tabloidpressen. Alla hans ruttna egenskaper är förvisso intakta, men han visar nu bitvis prov på att kunna bedriva riktigt polisarbete. Ibland är det resultatet av ren och osannolik tur, ibland av något som nästan kunde kallas professionalism. Att tänja på regelverket är och förblir dock hans specialitet.

”Den som dödar drakar” erbjuder rak och effektiv underhållning. De mera djuplodande inslagen av samhällskritik som utmärkte den utsökta trilogin som kulminerade med fjolårets roman om Palme-mordet, saknas dock här. Det kan beklagas, men även en Leif GW Persson som inte är i absolut toppform sopar banan med flertalet av sina konkurrenter i den svenska deckarlitteraturen. Det är även denna gång hårdkokt, smart och spännande.