Det kan knappast ha undgått någon att kronprinsessan Victoria idag gifter sig med Daniel Westling. Dylika kungliga begivenheter är vi inte bortskämda med. Oavsett om vi betraktar händelsen ur rojalistisk eller republikansk synvinkel är det en fest som bör uppmärksammas och analyseras. Ett kungligt bröllop utgör – nu när kröningen är avskaffad – en höjdpunkt inom det offentliga samhällets ritual- och ceremonivärld. Politik, kärlek, pompa, ståt och nationalism glider samman i en rite de passage som per definition blir en riksangelägenhet.

Av detta skäl är det välkommet att Lena Rangström, 1:e intendent vid Livrustkammaren, har skrivit en såväl välillustrerad som välskriven bok om kungliga bröllop: ”En brud för kung och fosterland. Kungliga svenska bröllop från Gustav Vasa till Carl XVI Gustaf”. Sammanlagt 26 bröllop presenteras och analyseras i kronologisk ordning. Vi får läsa om allt från storpolitik till smycken. Rangström drar sig inte för djupdykningar i detaljer, i synnerhet inte när det gäller att skildra de förberedande förhandlingarna, resorna mellan kungligheternas respektive länder och (när källmaterial föreligger) de påkostade festligheterna.

Fotografier av brudpar, livréer och fotpallar, målningar av forna tiders kungligheter, kopparstick, citat ur samtida dokument, allt serveras med en påfallande berättarglädje som smittar av sig på läsaren. Det är inte för mycket sagt att beteckna boken som ett praktverk – inte bara en snygg coffee table book utan en volym som både pryder bokhyllan och lockar till bläddring och läsning. Förvisso saknar boken notförteckning, men i gengäld är den försedd med en tämligen omfattande käll- och litteraturförteckning.

Det händer att Rangström måste kapitulera inför de rent källmässiga svårigheterna. Hon kan inte, hur gärna hon än vill, redogöra för hur det egentligen gick till när Gustav Vasa gifte sig med Katarina av Sachsen-Lauenburg, blivande mor till Erik XIV. De skriftliga dokumenten är för lakoniska för att festen skall bli verkligt påtaglig. Oftast har dock historien varit generös mot bröllopsforskaren, och Rangströms problem har snarare varit att sålla bort vad som inte får plats i boken. Dessutom inleds ”En brud för kung och fosterland” av ett antal tematiska kapitel, där Rangström söker begripliggöra hela det kungliga bröllopsfenomenet som sådant. Festerna har ju inte bara varit föremål för folkligt intresse. De har också varit av central betydelse för gångna tiders rikspolitik, inte minst vad beträffar relationen till främmande makter. Ett misslyckat kungabröllop kunde resultera i krig, ett lyckat i fred. Ibland, som i fallet med Karl XI:s bröllop med Ulrika Eleonora den äldre, rörde det sig om en kombination av djupa känslor och europeisk diplomati på högsta nivå.

Tyvärr är boken behäftad med ett antal urvalsmässiga dilemman. Varför har exempelvis Rangström valt bort alla de kron- och arvprinsbröllop som inte följdes av att brudgummen blev kung? Historiskt sett är de fullt jämförbara med de vigslar hon väljer att skildra. Till de evenemang som därmed väljs bort hör bröllopet mellan vår nuvarande kungs far och mor, Gustaf Adolf och Sibylla av Sachsen-Coburg-Gotha, som ägde rum 1932 (ett borgerligt och ett kyrkligt bröllop i tyska Coburg). Jag föreställer mig att många av bokens potentiella köpare hade velat läsa om det. Samtidigt har Rangström valt att redogöra för bröllop som endast är av perifert intresse, såsom bröllopet mellan den detroniserade kung Sigismund och Konstantia av Österrike år 1605.

Det allvarligaste strukturella dilemmat är dock ett annat. Lena Rangström hoppar över medeltiden och låter vår historia börja med Gustav Vasa. Hennes enda förklaring är denna: ”när nu de kungliga bröllopen för första gången skulle få sin sammanhängande historia skriven, föll det sig naturligt att börja med Gustav Vasas tre bröllop och sedan fortsätta framåt genom århundradena till vår egen tid”.

Varför är det ”naturligt”? Sverige har haft en dokumenterad kunglig historia som sträcker sig från 1000-talet till nutiden. Rangström ignorerar halva denna historia utan motivering.

Låt gå för att de allra äldsta kungliga bröllopen – som vi inte vet något om – kan förpassas till spekulationernas domäner, men från och med 1200-talet har vi redogörelser som är väl kända och lätta att länka till större kulturhistoriska sammanhang. Kungl iga bröllop skildras redan i Erikskrönikan, och för senmedeltidens del vet vi åtskilligt, tack vare arkivmaterial och rimkrönikor. Ett typiskt exempel är giftermålet mellan unionskungen Kristofer och Dorothea av Hohenzollern år 1445. Den 15-åriga bruden och hennes blivande make red in i Köpenhamn på vita hästar den 10 september. Bröllopet följdes av högtidlig kröning av Dorothea till unionsdrottning i Vor Frue Kirke, under ledning av ärkebiskopen i Lund. Evenemanget räknas som en av de pampigaste, största och mest långvariga (åtta dagar) kungliga festerna i det dåtida Nordeuropa, med gäster från Sverige, Norge, Danmark, Braunschweig, Hessen, Bayern, Tyska orden och Hansan.

Vi har flera liknande exempel. Kung Erik gifte sig med den engelska prinsessan Filippa i Lund den 26 oktober 1406. De engelska dokumenten låter oss veta åtskilligt om den unga brudens klänningar, skor, stövlar, vagn, med mera, allt i minsta detalj. Varför har Rangström valt bort detta? Sådana händelser hör hemma i en bok av den här kalibern, och det är beklagligt att Rangström nonchalerar dem. Hennes, eller förlagets, val förstärker den alltför vitt spridda, och helt felaktiga, uppfattningen att medeltiden var en mörk och ointressant tid för vilken vi saknar källor och möjligheter att bedriva forskning.

Detta stör mig, i synnerhet som jag i grund och botten är medeltidshistoriker. Men om jag blundar för allt som valts bort och koncentrerar mig på det som är bra måste jag konstatera att ”En brud för kung och fosterland” är ett gott referensverk och ett gott stycke populärhistoria, lärt och lättläst.