Mot slutet av denna väldiga bok, signerad Zac O’Yeah, finner jag en fullkomligt lysande kortbiografi över den bengaliske politikern Subhas Chandra Bose (1895–1945), en av Mahatma Gandhis ­rivaler, varpå jag plötsligt minns ett gammalt gott råd. Saken var den att jag skulle resa till Indien, det var 1981; jag var ung och dum och behövde väl ungefär alla råd jag kunde få. De flesta glömde jag direkt, men ett minns jag, som löd: Ska du åka till Indien så stanna max en vecka – eller minst ett år. Annars blir det bara konstigt.

Givetvis brydde jag mig inte om detta råd, utan försökte mig på ett mellanting, med väntat ­resultat. Jag har aldrig längtat ­tillbaka. Men också misslyckade resor kan vara lärorika, även om man ibland får vänta halva livet innan pengen trillar ner.

Det gjorde den nu. Plötsligt, en sekund bara, tyckte jag mig se svaret på frågan som följt mig under så många dagar: Vad är felet med den här boken? Mahatma! Eller konsten att vända världen upp och ner. Sedan blev jag osäker igen, men nu har jag i alla fall en teori. Jag återkommer till den.

Först ska sägas att boken är bra, inte tu tal om den saken. Tids­krävande, jo, och bitvis tålamodsprövande, ja, men värd besväret, för lärdomen och läsäventyret. Ett centralt verk i ett av de intressantaste svenska författarskapen på senare år. Den från början finske göteborgaren Zac O’Yeah, nu­mera bosatt i södra ­Indien, är en udda figur som har gått sin egen väg och brutit mark på ett obebott ställe i det litterära landskapet. Att han skulle skriva en biografi över Mahatma Gand­hi (1869–1948) är knappast förvånande. Jag kan inte tänka mig ett värdigare sätt att försöka motsvara de högt ställda förväntningarna efter genombrottsboken ”Guru!” (2004).

Läsaren får följa med på en expedition genom en stor människas liv och genom ett ännu större land – som inte fanns, inte mer än som ett sedan länge koloniserat sammelsurium av självständiga furstendömen, mellan Persien i väster och Burma i öster. Engelsmännen, kolonialmakten, spelade ut maharadjorna mot varand­ra och skapade på så vis förutsättningarna för det som 1947, mycket tack vare Gandhi, slutligen blev det självständiga Indien, världens största demokrati. Han var en oförliknelig folkledare, i ungdomen dock en snobb med modemedveten garderob.

Gandhi kom från ett privilegierat hem och förunnades en påkostad juristutbildning i London på den tiden då John Ruskin avgav tonen i kulturdebatten. Han sög i sig allt, inklusive svårsmält vegetarisk mat, och visade tidigt prov på organisatoriska talanger. Återvände så till Bombay, men hamnade redan som 23-åring i Sydafrika, där han med kortare avbrott kom att verka under ett par decennier, först som väl­beställd jurist och senare som stridbar ledare för indiska gäst­arbetare och andra förtryckta ­minoriteter.

Det var också nu han började tillämpa de principer om ickevåld som kom att bli hans paradnummer, liksom vanan att gladeligen gå i fängelse som vore hela livet ett parti Monopol. Hans insatser för humanistiska ideal i Sydafrika var stora, men, som någon sa, ­troligen betydde Afrika mer för Gandhi än tvärtom. O’Yeah skriver: ”Afrika var som en magisk cylinder där man stoppar in en vit sidennäsduk i ena änden och drar ut kilometervis med hemspunnet bomullsgarn i den and­ra.”

Gandhi var 44 år när han 1914 återvände till Indien och inledde en politisk bana byggd på sina vid det laget beprövade idéer om icke­våld, måttfullhet, hemslöjd och religiös tolerans. Ett program som lånat influenser från Tolstoj, Ruskin, Thoreau, Marx och diver­se hinduiska guruer och heliga böcker. Han var tanig som en anorektiker, allt som oftast fängslad och klädd i ett skrynkligt skynke, men blev ändå med tiden så mäktig att alla brittiska potentater behandlade honom med silkesvantar för att undvika samma eftermäle som en gång vederfors Pontius Pilatus.

Lärjungar flockades, alltmedan kampen för ett fritt Indien hårdnade. Nationalkongressen blev en massrörelse och politiker som Jawaharlal Nehru (1889–1964) började bereda sig på att ta över. Gandhi höll sig ofta i bakgrunden, men var ändå den obestridde ledaren, landsfadern som i kraft av sitt folkliga stöd – ja, det var fråga om dyrkan – drev rörelsen framåt och medlade i den snart nog oförsonliga konflikten mellan muslimer och hindunationalister. I det längsta försökte han hindra splittringen mellan vad som slutligen blev Indien och Pakistan. Att han till sist skulle mördas av en hinduisk terrorist var ganska logiskt.

Ungefär så, men – nej. Den går inte att sammanfatta, denna väldiga bok. Och felet är, tror jag, formatet. Kanske skulle ”Mahatma!” istället för 550 sidor ha omfattat 100 – eller 1000 i tre band. Zac O’Yeah har vad som krävs för bådadera. Han kan bevisligen fånga essensen i ett levnadsöde, kort och kärnfullt, eller om han så vill få läsaren att kikna av skratt genom att låta sina berättelser komma på drift och interfolieras av impressioner från de dråpliga resor han ständigt befinner sig på. Och nu har vi möjligen att göra med ett mellanting.

Detta är den första större Gand­hi-biografin på svenska, och med tanke på författarens väldokumenterade fäbless för udda visionärer och egna pilgrimsfärder i besvärlig terräng lutar jag åt att boken är för kort. (Eller för lång.) Den spänner över 150 år och behandlar en av historiens märkvärdigaste personer (inklusive dennes tämligen misslyckade familjeliv) och därutöver också den politiska utvecklingen i Sydafrika, Indien och i någon mån Europa, allt under en period som upplevde bra mycket mer än två världskrig. Det blir kompakt. Inte som en spånskiva såklart, men kompakt.

Kanske, slår det mig, har Zac O’Yeah arbetat lite för länge med sin stora biografi och ansträngt sig hårt för att få med det viktigaste. ”Mahatma!” är hans utan tvekan tyngsta bok hittills, i positiv bemärkelse, samt negativ. Inte samma odelade nöjesläsning som ”Guru!”, utan mera som ett standardverk man fyller sina kunskapsluckor med, vare sig man är Indienresenär eller en vanlig, vetgirig hemmasittare.