Det var litteraturvetaren Joseph Goebbels som var den verklige upphovsmannen till det nazityska ”nyspråket”.
Under tidigt 70-tal, när jag ännu tragglade med min ryska, abonnerade jag i några månader på dagstidningen Izvestija. Efter en tid fick jag för mig att jag begrep alltihop, vilket givetvis ingalunda bekräftades när jag försökte mig på Dostojevskij i original. Jag hade möjligen lärt mig att tyda en kod, men knappast att förstå ett levande språk. Ett auktoritärt imperium vill varken ställa frågor eller förmedla kunskap, nedtecknad jargong är bokstäver som konfetti: den djupare meningen finns dold mellan eller under de i dubbel bemärkelse yrande raderna. När ett gruppspråk blir till folkspråk är det ute med demokrati och mångfald.
En sådan slutsats drar den tyske filologen Victor Klemperer (1880-1960) i sin märkliga närstudie LTI. Tredje rikets språk. Titelns initialbokstäver ska utläsas Lingua Tertii Imperii; latin är ett ”dött” och därmed politiskt icke-manipulerbart språk.
Författaren noterar och exemplifierar hur naziepokens stålblanka idiom understundom genomsyrar även regimens skeptiker och mumlande kritiker. Det är som om tyskan i rasande takt gjordes urarva. En första, östtysk, upplaga av Klemperers skrift - som först nu föreligger på svenska - utkom redan 1947. Författaren ville omedelbart, medan järnet ännu glödde, reda ut begreppen och göra sam- och framtiden uppmärksam på hur tänkandet - så som det yttrar sig inte minst i talspråket - blivit infekterat av en målmedveten och rigoröst välorganiserad ondska.
Klemperer, den berömde dirigenten Ottos kusin, var son till en liberal rabbin och studerade filosofi jämte romansk och germansk språkvetenskap under början av seklet. 1912 övergick han till protestantismen, 1920 utnämndes han till professor i romanistik vid Tekniska högskolan i Dresden. 1935 avsattes han från sin tjänst som en följd av den nazistiska raslagstiftningen. I och med att hustrun, Eva Schlemmer, var kristen och han själv för länge sedan hade konverterat kunde han stanna i Dresden under kriget, där han flyttades mellan tre av stadens 36 så kallade judehus. Klemperer undslapp sålunda koncentrationsläger, men som 60-åring sattes han i fysiskt ansträngande tvångsarbete inom te- och pappersframställning. Varje morgon klev han upp vid halvfyratiden och skrev i dagboken innan han gav sig av till fabriken. Dessa vardagsanteckningar gjorde litterär sensation och jämfördes med Anne Frank när de publicerades på 90-talet. Närmare tusen sidor i två volymer översattes till svenska 1999 under titeln ”Intill slutet vill jag vittna”. I villervallan efter den stora bombningen av Dresden 13 februari 1945 lyckades han fly från den brinnande staden. Efter irrfärder genom Bayern återvände han hem i juni.
Vad konstituerar då Tredje rikets språk, som är detsamma i både tal och skrift? Klemperer åskådliggör en sinnrik mixtur av ålderdomliga uttryck försedda med en ny, modern betydelse (ett företags personal benämns Gefolgschaft, den enväldige ledarens lojala ”följe”) och instrumentella verb som förvandlar människan till en maskin. Svärmiska superlativer som ”historisk”, ”enastående” och ”evig” omöjliggör all reflexion. Orden ”fanatisk” och ”blind” får en positiv innebörd.
Som den verklige upphovsmannen till ”nyspråket” ser Klemperer inte den hysteriskt känslosamme talaren Adolf Hitler, utan i stället dennes lika energiske som påhittige propagandaminister. Därmed förebådar Klemperer senare års ökade intresse för personen Joseph Goebbels, som tecknar bilden av en urspårad, totalt skrupelfri och hävdelselysten intellektuell som doktorerade i litteraturhistoria redan vid 24 års ålder och 1928 utgav en roman.
I Goebbels rika demagogiarsenal ingår även folkligt anslående liknelser hämtade från idrottens värld: ”Vi kommer inte att tappa andan när vi kommer in i slutspurten.”
Det må låta futtigt, men jag kan inte helt frigöra mig från intrycket att naziväldet framför allt kom att ”störa” Victor Klemperer i hans verkliga, väsentliga och aktualitetsfrånvända livsprojekt: den omfattande och samvetsgranna historik över fransk 1800-talslitteratur som han påbörjade redan under sommaren 1933 och vars avslutande del utkom först sex år efter hans död. Under Hitleråren förblev han, av etniska skäl, avskuren från nödvändiga bibliotek och arkiv. Dagböckerna, hans sätt att nagla fast den absurda och omänskliga verkligheten, kompletteras här av fackmannens irritation över språklig förflackning och den uppblåsta maktens rent verbala åthävor.
I så måtto utgör boken, utöver att den destillerar fram själva jästen i en specifik diktatur, en allmängiltig varningsklocka. Varje tid, varje styrelseskick, har sin förgängliga jargong. Klemperer valde sedan att tillbringa resten av sitt liv i en annan auktoritär stat - DDR. Han kom att tillhöra den östtyska kulturella eliten och beklädde olika officiella poster. Men viktigast av allt var att man där lät honom ostört ägna sig åt sin hjärtefråga: det franska språkets ställning i det socialistiska Tyskland.
