I sin nya bok skriver Linda Olsson om misshandlade barn, och om möjligheten till helande längre fram i livet. Hon behandlar inte temat med samma karga och grymma åskådlighet som till exempel Nancy Huston i ”Livslinjer”, utgiven på svenska för några år sedan; Linda Olsson väljer i stället ett känslans och inlevelsens språk.

Sina tidigare böcker skrev Linda Olsson på engelska, den här gången har hon skrivit parallellt på svenska och engelska. Men uttrycksformen blir densamma, ett utmejslat språk där varje känslodetalj och nyans ringas in i formuleringar som strävar efter precision och otvetydighet.

Det vore lätt att avfärda stilen som sentimental, men det vore också orättvist. Linda Olsson överdeterminerar inte sin beskrivning av känslan, hon söker blott en tydlighet som resulterar i en ordrikedom där gränsen mellan känslobeskrivning och känslosamhet utmanas och ibland riskerar att överskridas.

Linda Olsson berättar om en svensk kvinna som flyttat till Nya Zeeland. Där tar hon sig an en liten pojke som av allt att döma behandlas illa av sin mormor, som han lever tillsammans med. Kvinnan ser pojkens begåvning och lyckas långsamt tränga igenom hans känslopansar.

Där skriver Linda Olsson i första person. Men vi får också en berättelse om kvinnans egen barndom, återgiven i tredje person som om hon både vill återkalla och värja sig mot minnena. I de sekvenserna ser vi ännu en sargad barndom. Kanske blir kvinnans omsorg om pojken hennes egen väg till försoning med sitt liv.

Det är romanens centrala linjer. Sedan väver Linda Olsson in ytterligare dramatiska och traumatiska brännpunkter som för att förstärka tematiken, skeenden som också förstärker den skenbara determinism som kvinnan till slut övervinner.

Det är konsekvent genomfört, och Linda Olsson skapar lyhört viss trovärdighet i den psykologiska uppbyggnaden.