En amerikansk väninna född in i den rysk-ortodoxa kyrkan berättade en gång att hon varit lyckligast med judiska män, för de hade inga skuld- och skamkomplex på det sexuella området. Det var för mig en ny aspekt av judendomen, men när jag läser Leif Zerns uppväxtskildring ”Kaddish på motorcykel” hamnar hennes erfarenhet i ett sammanhang där den plötsligt framstår som självklar. För även om Zern beskriver sin judiska miljö som styrd av Lagen, av gränser som måste upprätthållas och förbud som måste respekteras, rymmer den ingenting av skuld och synd, askes och självhat, lidandesmystik och hinsideslängtan. ”I frågor om liv och död gäller i alla judiska sammanhang livet”, skriver han.
Nu är hans bok ingen religionslektion utan berättelsen om en älskad far, men genom denne far, Simon Zernjaffsky, får man lektionen på köpet.
Man läser sig in i en stämning av hoppfull mänsklighet, vitt skild från det kompromisslösa och svavelosande. Pappa Simon som föredrar östjudarnas shul på Sankt Paulsgatan framför reformjudarnas ståtliga synagoga respekterar Lagens bokstav men älskar fotboll och dans, han håller kosher året om men avstår inte från sommarens kräftkalas med vännerna, han läser kaddish för sin döda mor morgon och kväll i elva månader men bryter sabbatens åkförbud genom att köra motorcykel. Han är både en folkhemssvensk med sommarstuga och potatisland och en ortodox jude med bönesjal, både mångkulturell och assimilerad. Jag tänker att det krävs mod och förtröstan för att våga sig på en sådan balansgång, men också att den till sist kan bli tröttande.
Det finns stråk av sorg här, över pappans orealiserade drömmar, över mammans sjukdom, men innan molnen hopar sig är det den bästa av världar Leif Zern beskriver, en lycklig barndom full av släktingar vars stora snälla ansikten lutas över Barnet, en östjudisk värld där man aldrig gjorde ”klassresan från jiddisch till hebreiska”. Släkten härstammade från Ryssland och dess medlemmar arbetade alla på traditionellt vis inom textilbranschen, från herrekiperingen där Simon var expedit till de finska släktingarnas eleganta aftonklänningsateljé.
Det var en urban kultur där landsbygden upplevdes närmast som hotfull och där skräcken för naturen gömde något djupare, ett minne av ”elaka bönder med hundar och piskor som jagat oss i skogarna”. (Familjen Zerns sommarstuga i Uttran förefaller att ha varit ensam i sitt slag.) I det 50-tal som sett koncentrationslägren öppnas måste skräcken ha bildsatts på nya vis, men om detta talas det mycket lite i boken, liksom om Gud som tycks spela en ganska underordnad roll. Teologiska dispyter vimlar det av, men de handlar om det praktiska, hur man ska utföra saker, inte om man tror på dem. Genom ritualerna bygger man ”ett rum av helighet kring livet” och till sist ryms i detta rum både kräftorna och paltbrödet med fläsk, inte bara för att de markerar tillhörighet utan också för att de äts med älskade vänner. Det är en vacker skildring av en livshållning men framför allt är detta en sons porträtt av sin far, en far som han förlorade före döden och som han saknar.
Hela den korta texten är genomsyrad av saknad. Formatet är litet, språket är enkelt, men enkelheten är skenbar: jag kommer på mig med att gång på gång stanna upp för att läsa om, avlyssna på nytt. Enkel, vacker, klok är de ord jag till sist skriver ner i anteckningsboken.
