Det krävs ett visst mod för att som författare låta sin huvudperson vara en osympatisk människa. Debuterande Caroline Ringskog Ferrada-Noli besitter det modet. Jagberättaren i ”Naturen” heter Erika och är en ung kvinna i 25-årsåldern. Romanen är utformad som en sorts dagbok över hennes ostrukturerade liv och rör sig rastlöst mellan storstad och landsbygd, mellan nu och då. Erika driver runt i tillvaron som en vilsekommen planet i ett mörkt solsystem, arg, ledsen och fylld av äckel inför samtiden och ett direkt frånstötande förakt mot allt och alla, inklusive sig själv.
Att hon befinner sig i ett själsligt kristillstånd är uppenbart, men det tar ett tag – faktiskt lite för länge – innan författaren lättar på förlåten så pass att man börjar ana vad som fattas henne. ”Jag tror kanske det är sorg du har”, säger en psykiatriker hon uppsöker, och det ska visa sig att han har rätt. Erika bär på minnet av en förlust så förödande att hon aldrig lyckats hämta sig efter den.
Så utvecklar sig ”Naturen” långsamt till en berättelse om sorg och saknad, och någonstans på vägen, nästan omärkligt, förbyts känslan av obehag inför huvudpersonen i ömsinthet och medkänsla. Det är fint gjort.
Caroline Ringskog Ferrada-Noli har ett lite kantigt men skimrande språk, fyllt av välfunna vändningar och metaforer. ”Björkarna står och hänger som smala unga bögar i vita jeans”, kan hon skriva, eller ”taxibilarna såg ut som slem i natten”. Formuleringar som riktar ett annorlunda och överraskande ljus mot verkligheten, som vänder upp och ner på det invanda och gör det nytt igen. Det är i detaljerna den här boken övertygar, i sina stämningsfyllda ögonblicksbilder och precist fångade inre tillstånd.
Som roman känns den dock något ofärdig. Det är som om författaren har lagt så mycket möda på varje enskilt avsnitt att hon har glömt bort att överblicka helheten. Ringskog Ferrada-Noli är utan tvekan en begåvad skribent, med känsligt registrerande ögon och med öronen spetsade mot samtiden. Men till nästa gång hoppas jag att hon vågar steget från det impressionistiskt antydande till det mer uttalat kommunicerande, och satsar lika mycket på berättelsen som på språket och känslan. Att hon kan skriva har hon redan bevisat.
