Utan tvekan finns något olycksbådande i titeln på Katarina Frostensons nya samling. Associationerna löper mot bibliska historier, och mot samtida, högst reella katastrofer. Men den flod vi möter i dessa dikter är sammansatt, lika mycket livgivande som uppslukande: ”floden är / nödvändigt ont / över-leva är ett flöde är / en röra”, som det heter i bokens titeldikt.
”Flodtid” knyter i detta och på flera andra sätt an till Frostensons närmast två föregående böcker: ”Karkas” (2004) och ”Tal och regn” (2008). Att de hänger ihop markeras inte bara av Håkan Rehnbergs strama och subtilt varierade omslag till de kvadratiska volymerna, utan också av att Frostenson låter teman, figurer och begrepp ambulera mellan dem.
Så återkommer till exempel de nya dikterna den mångtydiga termen ”karkas” (skrov, skelett, stomme med mera). Man tycker sig ockå än en gång skymta satyren Marsyas, som enligt myten hudflängdes efter att ha förlorat en musisk tävlan mot Apollon och vars motsägelsefulla eftermäle – inom grekisk antik blev han en symbol för övermodet, men kopplades i romersk kultur till politiskt motstånd – flätas in i Frostensons klingande, ringlande rader.
Dessa två figurer pekar ut kroppen som en politisk och etisk brännpunkt i dikterna. Inte minst är det en kropp som placerats bortom det kulturella spelets och konsumtionssamhällets former och innebörder. I ena stunden framskrivs här en subjektivitet som anknyter till Dostojevskij, till en låghet och utsatthet som närmar sig det allra minsta: ”nära / gruset / synranden // nära tofsvipan haren”.
Vid andra tillfällen kopplar jag till det som den italienske filosofen Giorgio Agamben beskrivit som ”det nakna livet”: de människor som utesluts ur samhällets institutioner, ramverk och skyddsnät, och som Frostenson i en dikt emfatiskt återkallar: ”det finns inga papperslösa, det är människoansikten / det var inga båtflyktingar, det är kroppar / själar”.
Därmed också sagt att det är en politisk poesi som tar form i ”Flodtid”. På sätt och vis skärper boken denna sida i Frostensons tidigare författarskap: särskilt hennes utforskning av skillnadens ofrånkomlighet och de krav den ställer – i den nya samlingen bland annat belyst genom översättningen som en avgörande kulturell och existentiell operation.
Och samtidigt en, i viss mening, omöjlig operation. För språket kan förstås lika mycket dölja, bädda in och förenkla som det kan ge uttryck åt skillnader och singulariteter. Frostenson griper ibland efter parodins verktyg (inte olik en Sonja Åkesson) när hon konfronteras med masskulturens allt slukande megaspråk. Men hon kan också (i ”Journal svart”, här finns även en ”Journal ljus”) äcklas av poesins dragning till det inställsamt välljudande, till det som saknar dissonanser.
Likväl framstår poesin och skrivandet som ett motgift i dessa kritiska blickar och lyssnanden på samtiden. Ekona från Ovidius och Sofokles, Shakespeare och Hölderlin, Boye, Björling och Achmatova, och så vidare, talar för det. Liksom, vill man som läsare tillägga, Frostensons egna dikter – i ständig rörelse, växlande mellan olika register och vokabulärer, utforskande allt från de enskilda ljudens sociala resonans (bland annat i en underbar läsning av ä:et) till ord och satsers inringning av verklighet.
Ur det perspektivet kan bokens slutpunkt läsas som en mikro-utopi i allegorisk form, där det överblivna vattnet som slås ut i slasken kanske inte blir en hel flod – en ”räddande”, ”givande” ordflod som det talas om på annat ställe – men ändå andas ett visst hopp: ”Spillet kan tänkas rinna långt bort någonstans / i lysande stril, hand – tänk Tanganyika, att inget är förgäves”.
