En språkkris av väldiga dimensioner låg bakom Paul Celans författarskap. Celan (1920–1970), tyskspråkig rumänsk jude, skulle inte bara ta ställning till den gigantiska förstöring av det tyska språket som den nazistiska regimen hade inneburit. Han var också tvungen att personligen förhålla sig till det faktum att han talade samma språk som de som hade mördat hans närmaste. Celans val var att fortsätta att skriva på tyska, trots att han gjorde en utflykt till rumänskan omedelbart efter krigsslutet, trots att han var mångspråkig och kom att leva resten av sitt liv i Paris. Endast på sin moders mål kunde poeten vara sann, ansåg han. Men språkkrisen följde honom genom hela författarskapet. Den avspeglas i hans gradvisa avstående från det rikliga bildspråk och den melodi som utmärker hans tidiga poesi, fram till höjdpunkten med ”Atemwende” från 1967, och vidare mot den tragiskt åtskruvade självparodin i de sista dikterna. Hans dikter liknar inga andra:
DENNA VÄRLDS
oläsbarhet. Allt dubbelt.
De starka uren
ger klyvtimmen rätt,
skrovligt.
Du, i ditt djupaste klämd,
stiger upp ur dig
för alltid.
Celan är en svår poet att begripa. Att den optimala läsaren helst bör ha insikter i judisk tradition och tro är en utmaning. Dessutom innehåller dikterna andra kulturella referenser och är ofta skrivna på ett språk så komprimerat att risken att det sluter sig ständigt är överhängande. Ändå är han inte svår att ta till sig. Trots svårigheterna är Celan en oerhört fascinerande diktare, med en omedelbar och oavvislig appell också idag, när få av hans läsare har personliga erfarenheter av den tid som danade honom.
Det har kanske att göra just med språkkrisen. Nu är vi ju inte i den totalitära samhällssituation Celan upplevde – även om det offentliga språket i Europa under de senaste åren har uppnått en helt ny nivå av hänsynslöshet. Men att en gigantisk språkförstöring pågår märker vem som helst som följer med kommersens, underhållningens och politikens språk. En stor del av vår energi går åt till att utestänga de ordflöden som ständigt sköljer över oss. Då är det inte så märkligt att vissa människor omedelbart hajar till inför en diktare som Celan. Där poängen alltså är att dikten i all sin koncentration bär på en överväldigande etisk och existentiell erfarenhet och hela tiden inför våra ögon kämpar för att uttrycka den utan förenklingar. Det är svårt, vilket är självklart. Men det talar också till vår längtan efter ett sant språk:
ETT MULLER: det är
sanningen själv
som trätt fram
bland människorna,
mitt i metaforyran.
Det är mycket glädjande att vi nu har fått ett stort Celanurval av den meriterade översättaren Lars-Inge Nilsson. ”Den stora tidlösan” bygger på ett tidigare urval av samme översättare, ”Dikter” från 1985, men är flerfaldigt utvidgad. Hela författarskapet är representerat även om en del viktiga dikter saknas, till exempel den omfattande ”Trångföring” (1959), som dock finns i en äldre tolkning av Göran Sonnevi. Nilssons översättningar är fina, men boken har tyvärr vissa andra brister som gör den mindre inbjudande åtminstone för nya Celanläsare. Av någon anledning har det instruktiva förordet från den äldre utgåvan, med dess karaktäristik av Celans väg som diktare, ersatts av ett kort och vresigt efterord ägnat endast några översättningproblem. Och dikterna är alldeles otillräckligt, närmast slumpmässigt, kommenterade. Sedan är det nog så att Celans neologismer, sammansättningar och branta ellipser väcker en stark lust att se hur dikterna ser ut på originalspråket. Den idealiska Celanutgåvan är tvåspråkig. Också den vars kunskaper i tyska är rudimentära har glädje av att skaffa sig originalen som bredvidläsning, för den språkglädje det ger.
