När det ”svenska deckarundret” kommer på tal brukar jag nämna Karin Alvtegen som ett av de mer kvalitativa exemplen. I hennes kriminalromaner finns en psykologisk problematisering som i bästa fall går ett steg extra och söker sig utanför de alltför upptrampade spåren.
När hon nu tar steget utanför kriminalgenren och skriver en ”riktig” roman (å, vad kriminalförfattare måste hata det uttrycket) är det kanske en ironisk kommentar till kritikerna att hon kallar boken ”En sannolik historia”. En berättelse utan mord, klivet över i de ”sannolika” romanernas värld?
Läsare av Alvtegens kriminalromaner kommer dock inte att befinna sig helt vilsna. Den psykologiska tvisten finns kvar i den här berättelsen om några vilsna själar som råkar mötas i en norrländsk by.
Det är Helena, en medelålders kvinna som lämnat Stockholm för att söka sin barndoms lyckliga somrar genom att köpa den gård där hon vistades som sommarbarn. Där driver hon hotell. Med sig har hon först en motvillig make och dotter, men maken sjappar efter några år av lidande uppe i obygden. När vi möter Helena är hon nyskild och bitter och har en dålig relation till tonårsdottern.
Helenas väg korsas av Anders, stenrik finansman som genomgår en livskris. Han åker upp till Norrland för att köpa en gitarr och är med om en bilolycka. Osannolikt nog hamnar han på Helenas hotell och bestämmer sig för att stanna där som målare och allt-i-allo. Till detta persongalleri tillkommer också Helenas trångsynta barndomsvän Anna-Karin och den mystiske gubben Verner, som bor i skogen och kan se människors auror.
Förmågan att förändra invanda tankebanor och livsmönster är det centrala temat när dessa vilsna själar skall försöka läka, var och en på sitt sätt och på sitt håll. Var och en tvingas konfrontera sin egen låsning och sina egna fördomar. Så långt allt väl, men problemet är att jag titeln till trots inte finner Karin Alvtegens historia tillräckligt sannolik, eller helt enkelt trovärdig. Trots att huvudfåran är psykologisk introspektion tycker jag inte att man lär känna personerna mycket mer än på ytan. Bilderna av den rike finansmannen som upptäckt att pengar inte är synonymt med lycka eller den själviska storstadskvinnan som gör allt för att förverkliga sin egen dröm är alltför slitna och schablonmässiga för att jag skall köpa historien. Den person som intresserar mig mest är den otrevliga grannen Anna-Karin, men när även hon på slutet tvingas konfrontera sina fördomar (exempelvis acceptera att sonen är homosexuell) blir berättelsen för självklar. Hade gestaltningen gått mer på djupet hade jag inte reagerat på det.
Därtill kan man lägga ett bildspråk som inte alltid håller högsta klass, och spår av deckarlaten att förklara i överkant istället för att visa. Jag håller inte för otroligt att Karin Alvtegen en dag kommer att skriva en riktigt bra bok även utanför deckargenren, men det är inte den här romanen. Det är inte utan att ett litet mord hade piggat upp det hela betydligt.
