Det är inte utan att man blev en smula lockad av den tyska pressens lovord över Silke Scheuermanns genombrottsbok ”Die Stunde zwischen Hund und Wolf” som kom ut i fjol. Och mindre intresserad blir man ju inte av det faktum att Svante Weyler blixtsnabbt nu översatt och gett ut den under titeln Timmen mellan hund och varg. Snabbare introduktion av ett tyskt författarskap var det hur som helst länge sedan vi fick uppleva. Silke Scheuermanns (född 1973) debutroman, som handlar om det känslomässigt ambivalenta och distanserade förhållandet mellan två systrar i dagens Frankfurt, förbryllar emellertid i så måtto att ingen av förgrundsfigurerna förärats någon gripbar psykologisk profil eller ens någon litterär gestaltning i egentlig mening.

Därför är det inte helt lätt att ens avgöra om romanen är lyckad eller mindre lyckad, inte ens i beaktande av att Scheuermann förstås är ytterst medveten om effekterna av hennes brist på mer underbyggande tankestoff och på en något bredare beskrivning av figurer och miljöer. Skildringen av det kvinnliga berättarjaget –som hyser förhoppningen om att livet som ”visat sig för mig som en löslig, osammanhängande följd av delar, ändå någon gång skulle kunna fogas samman till ett helt”, och som främst manifesterar denna saknad i förhållandet med den storasyster som inte bara är en firad konstnär utan också på god väg in i alkoholismens dimmor – en sådan skildring kräver i enlighet med den modernistiska litteraturens dramaturgi förstås ett uttryck som i sig också är lösligt och osammanhängande.

Den existentiella tomheten och känslomässiga kampen mellan systrarna, som bland annat tar sig uttryck i att de båda har en – i konsekvensens namn kyligt registrerande – kärleksrelation med samme man, beskriver författaren förvisso med en lakonisk, saklig och emotionellt avspärrad stil med säker tonträff.

Men de lösryckta tablåerna i den kalla storstadens krog- och lägenhetsmiljöer kan precis lika gärna avläsas som slitna litterära schabloner som verkningsfulla markörer av en vilsen generation utan tydliga moraliska ramverk.

Å ena sidan lyckas verkligen Scheuermann förmedla bilden av ett mentalt och socialt tillstånd någonstans mellan uppgivenhet och försoning, och till och med öppna den hopplösa historien mot ett möjligt ljus, men för att hindra berättelsen från att omedelbart efter läsningen åter försvinna ned i glömskans avgrund hade å andra sidan något slags utvidgning av det lapidariska stoffet varit att föredra.