Innan digitalkamerorna tog över och det blev populärt att hejdlöst ta hur många bilder som helst, hände det att man skrattade åt japanska turister som fotograferade allt de kom åt. Faktum är att fotokonsten har mycket gamla anor i Japan. Redan 1848 kom dagerrotypin dit. På 1860-talet fanns det till exempel i Osaka 40 professionella fotoateljér och japanerna köade utanför för att bli förevigade.

Då blev också fotoalbum populära – serier av bilder som visade ett helt skeende, till exempel hur silke framställs. Sådana serier av bilder var redan omåttligt populära, nämligen i form av träsnitt. Till de mest kända hör Hokusais Hundra bilder av Fuji som beskriver det berömda berget.

Vykort och album för turistmarknaden blev också mycket vanliga. De visade typiska japanska scener, både från gatuliv och av människor, till exempel rickshamän och söta flickor i kimono. De gick att avsätta i sådana mängder att omkring 20000 sägs årligen ha funnit sin väg till utlandet. Andra hälften av 1800-talet var nämligen den tid då utlänningar äntligen efter ett par hundra års restriktioner fritt fick komma till landet.

Det sägenomspunna, exotiska Japan sågs som ett möjligheternas land, speciellt för europeiska och amerikanska affärsmän. En som anlände var svensken Herman Trotzig. Han blev med tiden ansvarig för utlandsenklaven Foreign Settlement i Kobe och länet Hyogos förste polischef. Han levde i Japan i sextio år och dog där 1919.

Trotzigs hustru blev med tiden den unga Ida Magnét från Kalmar. Deras äktenskap var en verklig love story mellan den 55-årige morbrodern och den envisa unga flickan som ville något extra med sitt liv.

Det var inte lätt att komma till det land Trotzig beskrivit för henne i poetiska brev under många år. Hon drabbades av långvariga sjukdomar och de två första döttrarna dog efter en tyfon. Men med sin längtan efter meningsfullhet i den konventionella utlänningsmiljön och intensivt intresse för vad maken kallade ”det outsägbara” i japansk kultur blev hon det tidiga 1900-talets stora introduktör av Japan i Sverige, som skådespelaren Gaby Stenberg berättar i ”Ida Trotzig – min mormor, Japanpionjären” (ellerströms 2009).

Nu presenteras Ida Trotzigs fotosamling från Meijitiden av Etnografiska museets tidigare chef och forskningschef Ulla Wagner i ”Det drömda Japan” (Etnografiska museet och Carlssons).

Boken intresserar framför allt ur tre aspekter. Det första är naturligtvis de fascinerande svartvita bilderna. Omslaget ger verkligen en drömsk bild av en tiggarmunk i dimma vid ett tempel. Men det drömda i titeln är knappast menat som det trolska. Resten av fotomaterialet, och det som gör boken så betydelsefull, är nämligen högst prosaiskt. Det visar det handfasta vardagslivet med risbullebak inför nyår, en sandalmakares verktyg, nämligen hans egna stortår, förväntansfulla barn hos den kringvandrande leksaksförsäljaren, och bruden som stiger ur bärstolen utanför sitt nya hem hos svärföräldrarna.

Med etnografens kunskap beskriver Ulla Wagner detaljrikt både historisk bakgrund, samhällsklasser, kvinnornas ställning, sysselsättningar och yrken. Några få invändningar mot texten kan man ha, som att buddismen skulle ha varit något av statsreligion under Tokugawashogunatet (1600-1868). Det var istället en tappning av neokonfucianismen, och först från 1700-talet.

Det drömda består, om jag har förstått Wagner rätt, i att här skildras ett Japan som redan när bilderna togs höll på att försvinna. Inget av den frambrusande moderna tiden syns, den som japanerna levde i med så stor beslutsamhet och ivrigt anammande just kring förra sekelskiftet. Efter att landets ledning, shogun och äldrerådet, hade förhållit sig ytterst tveksam till påtvingat umgänge med västländer och kejsaren vägrat acceptera några närmanden, inleddes efter inbördeskrig ändå en ny tid under en ny kejsare. Ledande samurajklaner lanserade slogan wakon yosai, japansk sinne, västerländsk kunskap. Resultatet syns mycket riktigt inte här. Inga tåg, inga märkliga kombinationer av västerländsk klädsel och kimono, inga fabriker, inga flervåningsbyggnader i stadig sten. Däremot bönder i regnrock av strå och en poserande samuraj långt efter det att samurajståndet var avskaffat.

Det som slår mig mer än bristen på bevis för den nya tiden är hur mycket som faktiskt finns kvar, ännu ett sekel senare. Än gör man utflykter under blåregnets spaljéer, än ser man tiggarmunkar vid templen, ja till och med vid tunnelbanestationer, än bultas nyårsriset och fortfarande finns det de som gifter sig vid en traditionell shintoceremoni där brudens vita huckle gömmer kvinnans påstådda horn.

Framför allt visar bilderna det som många förbiser, kanske speciellt vår stressande era, att japaner är ett lekande, spelande, sällskapligt folk – inte framför allt bugande män i mörka kostymer som påstås vara svårt att lära känna. Visserligen sitter de två herrarna på ett foto blickstilla med raka ryggar i ett rum utan andra utsmyckningar är rullmålningen och blomsteruppsättningen medan de spelar go, men deras ansikten är avslappnade i total koncentration när de betraktar de vita och svarta stenar som också vi tydligt kan se och försöka finna lämpliga positioner för.

Ännu mer vill man delta i den uppsluppna dragkampen om korten i spelet där det gäller att para ihop diktstrofer. Av kläderna att döma är det en helt vanlig familj som så ivrigt visar sig på styva linan i vad som måste vara ett av världens mest kulturella spel – dikterna det gäller är från 1100-talet.

Ytterligare ett motivval, som Wagner själv påpekar är ovanligt, utgör barnen. Det finns många bildsamlingar från denna tid i Japan. De är oftast resultat av forskningsresandes mödor. Deras intresse har ofta varit riktade mot något speciellt ämne. Barnen har sällan kommit med. Ändå påpekar många hur väldigt iögonenfallande de var, stora barnskaror där åttaåringar ofta bar ett småsyskon på ryggen utan att det hindrade lek.

Man ser också den otvungenhet som fanns, och finns, mellan barn och vuxna i Japan där barnen ännu hålls i mycket lösa tyglar tills plötsligt kraven sköljer över dem i skolåldern.

Det tredje som är fascinerande med Ulla Wagners bok är hennes upptäckt att denna Ida Trotzigs fotosamling faktiskt inte består av bilder tagna av henne själv. Ida Trotzig samarbetade med Etnografiska museet och dess föregångare i flera projekt, varav tehuset Zui-Ki-Tei var det mest omfattande. Fotosamlingen var resultatet av ett uppdrag hon fick av dåvarande chefen Carl V. Hartman att köpa in bilder ” för 300 kronor” av japanskt liv till museet.

Det understryker vilken betydelsfull roll hon hade som förmedlare av kunskap om Japan i Sverige, men också hur framsynt museet var. Man satt inte och väntade på donationer utan såg vilken möjlighet hennes erfarenheter innebar.

För oss sentida betraktare ger ”Det drömda Japan” en ovanlig känsla av närhet till ett land som rutinmässigt brukar kallas svårförståeligt.

Monica Braw är fil dr i japansk historia och tidigare Svenska Dagbladets korrespondent i Tokyo. Hennes ”Trollsländans land. Japans historia”(Atlantis) utkom i maj.