Omedelbart märker man enkelheten, med vilka små medel Helena Österlunds poesi breder ut sig. ”Ordet”, den första av debutbokens två långdikter, börjar så här:

Det började med snö

Det var snö

Jag var inte snö

Jag var i snö

Och så fortsätter det. Ett jag mäter ut sina gränser mot den snövita, omgivande miljön. Med ett barns vakna blick och ett sinne för satslogik formulerar jaget vad det är och vad det inte är. Allt vecklas ut i repetitionen av skenbart självklara satser, subtilt varierade i en långsam men stadig framåtrörelse. Snart snuddar jaget vid den vitala gränsen för vad som är språk och vad som är värld, och vilken deras relation är.

Jag var tyst

Jag hade ordet

Jag öppnade munnen

Jag sa ordet

Jag var inte tyst

Jag sa ordet

Snö

Det var ordet jag sa

/…/

Snö

Det blev inte snö

Det var redan snö

Det blev ordet snö

Och jag trodde på det

Det blir en dramatisk öppning, i all sin språkliga minimalism.

Österlunds bildspråk är knappast lika reducerat. En svart korp anländer och snart byts snön och det vita ljuset mot tjockt mörker, ur vilket gula ögon och köttiga käftar avtecknar sig. Det är en mörk och hotfull värld som jaget möter.

Allra tydligast blir det i bokens andra diktsvit, ”Färgerna”. Här iscensätts, i samma successivt förskjutna satsform, en tvekamp mellan diktjaget och ”vargen”. Mötet gestaltas tematiskt genom färgerna rött (blodet), svart (dödens mörker) och vitt (återfödelsen med vassa tänder). Inför ulven och korpen projicerar jaget både styrka och svaghet, tilltro och tvivel, ljus och mörker om vartannat. Denna allegoriska, närmast arketypiska dimension står i bjärt kontrast till det reducerade, systematiska språk som förmedlar berättelsen.

Inför utgivningen har Österlund beskrivit hur debutsamlingens språk fötts ur ett begränsande av de poetiska möjligheterna – adjektiv är lätt räknade, lyriska liknelser är obefintliga – vilket närmast för tanken till den franska litterära experimentverkstaden Oulipo.

I läsningen är det annars främst Inger Christensens systemdiktning som gör sig påmind – i de strama formtyglarna, ja, men också i de stora anspråken. Liksom Christensens magnum opus ”Det” från 1969 är Österlunds inledande diktsvit en sorts skapelseberättelse, för ett jag och ett språk.

Både Österlund och Christensen gestaltar en språklig skepsis, ett tvivel på språkets transparens. Men medan Christensen samtidigt vill säga att språket är allt och överallt, tycks Österlunds diktjag kunna avskilja erfarenheten av en verklig verklighet mot den språkligt betingade. ”Jag är törstig / Och jag kan ordet för det / Jag kan ordet för det / Men det släcker inte törsten”.

För Inger Christensen var begränsningen en befruktande princip, en askes som möjliggjorde mångfald. Helena Österlunds debutbok bejakar i högre grad sin reduktion. Inledande ”Ordet” indelas i underavdelningar med de kongenialt kondenserade rubrikerna ”Blev”, ”Är”, ”Ska”. Det är en grammatisk anvisning för satserna i de kommande texterna, förstår man, men i läsningen skapar det också ett tematiskt associationsdjup för de tre delarna – en tillblivelse, ett väsen, ett normsystem.

I ”Färgerna” tenderar dock reduktionen att bli problematisk. Mötet med vargen känns bitvis mekaniskt formulerad, när repetitionens vindlingar hunnit bli så konstanta att läsaren blir blind för dem. Här förloras något av den intrikata relation mellan form och innehåll som gör bokens första halva så speciell.

Det hindrar inte att ”Ordet och färgerna” är en övertygande debut. Här finns en egen röst, en distinkt och originell sådan.