När jag läser Carolina Fredrikssons debutroman slår det mig hur relativt fattig den samtida svenska prosan är på berättelser som bygger upp helt egna universum. ”Flod” är just en sådan berättelse, och trots att den utspelas på en fiktiv plats i en obestämbar tid lyckas den sätta ett civilisationskritiskt finger på viktiga frågor i vårt här och nu.
Det handlar om utanförskap, om människor som inte passar in i mönstret – och om ett samhällsbyggande som utesluter, stöter bort och förgör. Men det handlar också om hur människan med fantasins hjälp förmår att omskapa och åtminstone tillfälligt lyfta en hopplös livssituation – samtidigt som romanen också rent formmässigt utstrålar en obändig tro på fantasins kraft.
”Flod” är kort sagt en imponerande debut av en författare som har något att säga, som vågar ta risker och som redan med sin första bok visar att hon står på egna ben.
Den värld som hon har skapat är både avgränsad och oöverblickbar. I centrum står Alka och Kappen, två utblottade barn som bor i en gammal husbil under en tätt trafikerad vägbro på stranden till en bred flod. Deras isolerade tillvaro rör sig kring ett starkt begränsat område där husbilen, grusplanen, floden och bropelarna utgör fästpunkterna.
Barnens miljö och liv tecknas med ett lika koncentrerat som känsligt språk, fyllt av skarpa iakttagelser och precist registrerade detaljer, och dialogen mellan dem är skickligt fångad i hela sin komplicerade blandning av vardaglighet och existentiellt bråddjup.
På andra sidan floden ligger staden med sina blinkande ljus och bostäder och fabriker. För Alka och Kappen är staden inte bara en oåtkomlig värld, den utgör också ett hot. Det var därifrån människorna kom som utplånade den lilla kåkstad som tidigare låg vid flodstranden, fylld av ett myllrande och brokigt liv. Bara Alka och Kappen, som lyckades gömma sig under utrensningen, blev kvar med sina allt dimmigare minnen om livet före katastrofen.
Men från staden kommer också Ina, en ung kvinna som med ojämna mellanrum dyker upp med mat och förnödenheter och med vaga löften om att en dag ta dem med sig därifrån. När hon inte är där är livet inget annat än väntan på nästa gång hon ska komma.
Fredriksson avslöjar inte mer än det lilla som barnen vet om henne, men lyckas ändå förmedla bilden av en människa som själv befinner sig i samhällets utkant och som helt uppenbart aldrig kommer att kunna hjälpa dem mer än hon redan gör.
Det här hade kunnat bli nästan outhärdligt, som en sorts modern ”Barnen från Frostmofjället” fast utan minsta hopp om ljusning någonstans. Men berättelsen har ett rent hypnotiskt sug och det går inte att sluta läsa. Romanen flyter fram lika obönhörligt som floden som skiljer barnen från det samhälle som inte vill veta av dem, stilla, mäktigt och med bedrägliga underströmmar.
Och så är det det där med fantasin. När vardagen blir dem övermäktig kryper Alka och Kappen upp i husbilens förarsäte med en atlas och ett hemmagjort förstoringsglas, ställer in vindrutetorkarna och flyger iväg dit verkligheten inte kan nå dem. Lilla kapten Kappen styr och Alka guidar. Självklart kraschlandar de varje gång och drömmen dör, precis som fiskmåsen som Alka råkar skjuta och kvinnan som en dag kastar sig från broräcket högt där ovanför och ner på grusplanen.
Men ändå. De har rest, de har upplevt något och de vet att livet kan vara något mer och något annat. Och när Carolina Fredriksson sätter punkt för denna drabbande och egensinniga berättelse är det trots allt med en liten, liten glimt av hopp om en annan, möjlig framtid.
