På den mörka, hårdkokta deckarhimlen lyser George P Pelecanos stjärnklart i natten, nämnd som en arvtagare till Chandler och Hammet, fast den värld han tecknar är råare och hopplösare än deras. Pelecanos har sin värld, Washington DC, liksom Chandler hade Los Angeles och Hammet San Francisco – en värld utan nåd.

I bok efter bok återkommer Pelecanos till sitt stadslandskap, dess sociala, rasmässiga och ­ekonomiska konflikter, till den galopperande brottsligheten i USA:s huvudstad, där de vackra byggnaderna och ståtliga monumenten framstår som kulisser kring eländet. På gångavstånd från Capitolium och Vita huset vidtar slummen där svarta och ­latinos bor; knark langas öppet och barn- och ungdomsbrottslighet är förfärande. Mord och rån är ordningen för dagen.

Nu återkommer han med Nattlig skörd, där än en gång hans stående teman, både de sociala och de kriminologiska, varieras. Här finns således lyx och slum sida vid sida, staden ”gentrifieras”: de nyrika vita flyttar in i de fattigas kvarter, medan de gamla invånarna trängs bort ur stadskärnan. Stadskärnor som förslummats blir attraktiva bostadsområden.

Pelecanos har skapat en egen värld av en existerande sådan; även här finns det gott om åter­använt material, välbekanta gestalter, händelser och platser, ­anspelningar på händelser ur det förflutna och från tidigare romaner.

På gott och ont är Pelecanos sig själv, men det finns inslag i hans prosa som jag finner en smula tröttande. Till dem hör det nästan maniska rabblandet av låttitlar (gärna soul), märkesnamn på kläder och skor, bilmärken och bilmodeller som noggrant beskrivs, sportfakta, tv-program, radiodito... Detta kunde ransoneras litet, även om jag förstår att det handlar om tidsmarkörer. De sociala markörerna är också många; till exempel skräpmat som under­klasstigmata.

Men spänningsförfattaren Pelecanos är oftast suverän, i sitt skickliga pendlande i tid och rum, i sättet att använda sig av parallella intriger, som ibland men inte alltid löper samman. Så också här, där intrigen förvisso står i centrum, men där de sociala sammanhangen ej försvinner ur sikte.

År 1985 härjade en seriemördare som dumpade de unga offrens kroppar i och kring ett koloni­område. Morden kallades snart ”Palindrommorden”; offrens namn kunde läsas både fram- och baklänges. Här strålade tre sannerligen olika personligheter samman: den legendariske, svarte kriminalaren TC Cook, och de unga vita poliserna Gus Ramone och Dock Holiday, utan att gemensamt arbeta med fallet, som förblev olöst.

Tjugo år senare är Ramone en god familjefar, angelägen om att sonen inte skall hamna på gatan bland drogberoende och drog­försäljande gäng, en man som gjort hyfsad karriär inom kåren. Cook är pensionerad och har drabbats av en stroke medan ­Holiday på grund av ett verkligt eller påhittat disciplinbrott (som återgår på en tidigare roman) ­utmönstrats ur polisen och ­driver en limousinservice när han inte ägnar sig åt att supa.

När fjortonåringen Asa hittas mördad i samma koloniområde som 1985 väcks tankarna på att ”palindromdmördaren” slagit till igen. De tre poliserna kommer att arbeta tillsammans , fast Ramone är noga med att understryka att de två före detta kollegerna inte har någon jurisdiktion. Särskilt Holiday bryr sig föga; han har ­revansch att utkräva.

Kring mordtragedin utspelar sig ett psykologiskt spel, där den ­sociala fonden närvarar. Olika gangsteruppgörelser, har de någon betydelse för mordgåtan? Och Asa, vad var det som tryckte ­honom? Dessutom sidointriger där knarkets förfärande roll när det gäller kriminalitet spelar en avgörande roll. Här framträder ­birollsinnehavare, lysande yrkesmän- och kvinnor liksom klåpare med unken kvinnosyn och det ständigt underbemannade krim där man bågnar under arbetsbördan. Det alldagligt mänskliga vävs ihop med det grymt omänskliga.

Trots invändningar ser jag fram mot George P Pelecanos nästa roman från den stad där snart en ny president skall bebo sitt palats. På gångavstånd från knarket, ­våldet och det övriga eländet.