En berömd fotograf som lagt kameran på hyllan – en luggsliten solitär som bevakar världen från sitt stora hus på Österlen – är huvudpersonen i Ulf Lundells ”Allt är i rörelse”. Red är hans namn, och några sidor från slutet noterar han helt kort att livskriser upptäcker man först efteråt, i bästa fall. Här en 60-årskris, även kallad ”mannens menopaus”.

Detta är en förfärlig bok. De första två tredjedelarna är nog det sämsta Lundell någonsin låtit ge ut. Grinigt och grälsjukt och illa gestaltat, eller inte gestaltat över huvud taget, utan bara en slarvig, planlös litania om allt vad han retar sig på. Helt utan humor. Eller som Truman Capote lär ha sagt om Kerouac: ”It’s not writing, just typing.”

Därmed också sagt att Ulf Lundell trots allt verkar i en litterär tradition där man endera super ihjäl sig eller faktiskt överlever och kan berätta om dryckenskapens inferno. Han super nämligen, denne Red, och om jag inte misstar mig har emellanåt även bokens författare varit berusad. Bitvis är läsningen direkt plågsam. Ändå räddas berättelsen hjälpligt, mot slutet.


Men först något om handlingen – som snart för tanken till Strindbergs ”En dåres försvarstal”. Den litterära halten går inte att jämföra, men familjeproblemen är av samma sort, fastän skilsmässorna redan är fullbordade. Kvinnorna finns likafullt kvar i kulissen, liksom de vuxna barnen, och Red, vars paranoida drag ingalunda lindras av alkohol, känner sig trängd som ett jagat djur.

Katastrofen kommer den dag då två av hans tidigare kvinnor och en överläkare (”tre kärringar”) samt ett av barnen gått samman i ett räddningsförsök som utmynnar i att man skickar socialen på honom. Plötsligt står de bara där på hans tröskel. Än är det inte fråga om tvångsvård, men han blir ändå vild av hat och vrede och förbereder sig att lämna landet.

Det har han även andra skäl att göra. Den arme mannen vantrivs i Jimmie Åkessons Sverige där Idol-tv, fågeldöd och nedladdning råder; Schlingmann, Sahlin och schlagerfestival, Solsidan, Facebook, snöoväder, dåliga hotellsängar och fan vet allt. Inte ens Winnerbäck duger, eller de bilmekaniker som försöker laga vänster strålkastarspolningslucka på hans dyra BMW X5 35d.


Det är ingen ände på gnället. Som tur är finns där också en yngre kvinna som sover över ibland och lugnar hans hysteri, bland annat med förslag om att han borde skaffa sig diagnosen adhd. Utan henne hade boken så långt liknat en av de ensilagebalar han också hatar – en stor, blek, formlös klump, vars under total syrebrist jästa innehåll inte precis är någon delikatess.

Till historien hör också en annan misantrop vid namn Ugg, en rockartist som just har ställt in en turné och i likhet med Red är i färd med att skita i allt och fly. Det blir Teneriffa. Och väl där lyckas författaren få bättre grepp om ordflödet, kanske tack vare friheten från de svenska medier bokens jag envisas med att recensera.

De slitna 60-åringarnas vandring i solen bjuder en lugnare puls. Lundell tycks här ha gett upp alla ambitioner att få till en romanintrig som inbegriper en likaledes krisande lillebror, och låter i stället Ugg och Red ha semester, längta hem och föra insiktsfulla samtal om arbete, åldrande, berömmelse, kvinnor och vin. Inte minst det senare. ”Allt är i rörelse” är ett fynd för alla som dricker mellan en och tre flaskor vin om dagen.


Till sist är det sommar på Österlen och som så ofta hos Lundell skymtar ljus i bedrövelsens mörker. Hans kvinna har visserligen träffat en annan (kvinna), men ”Husvagns-Elvis” har efterträtt Mona Sahlin och supandet verkar vara över för den här gången. Nya dammsugarpåsar, hopp. Nästa bok är säkerligen bättre.

Söndagsintervju med Ulf Lundell: I en galen värld