”Hjärtblad” börjar i missväxtens och hungerns Malung där flickan Hulda leker med sina syskon för att hålla dem vid liv. När barn lägger sig tysta ner är döden nära, det har hon hört föräldrarna viska. Från detta 1860-tal där man äter mossa för att överleva och delar rum med korna för att hålla värmen ska Hulda vandra in i modernitetens industri- och tjänstesamhälle, hon ska vandra rent bokstavligt.
Dalarnas vandringskultur är varpen i Aino Trosells roman där människor rör sig fram och tillbaka längs de gamla inarbetade lederna, söderöver för att göra ”herrarbeten” i Stockholm, tillbaka hem till det överbefolkade och fattiga Dalarna för skördearbete eller av hemlängtan.
Hulda blir en av dem, en vandringskulla bland tusentals andra, men en som hamnar mitt i en brytningstid och som vaket ser och analyserar allt det nya omkring sig. Hon ser och ser, moderniteten och dess bekvämligheter men också borgerskapets sysslolösa kvinnor som långleds; hon ser den vaknande arbetarrörelsen och jämlikhetstanken i dess spår men också hur hon själv förblir en bit exotica i sin Malungsdräkt även för de mest upplysta av jämlikhetens förkämpar.
Hulda är en mittemellanmänniska, vuxen ur ett tidlöst allmogemörker av gamla historier och idisslande djurkäkar men fullt utslagen först i en tid av industrialism, romanläsning och tågresor.
På så sätt blir ”Hjärtblad” en historielektion, men den är också en utvecklingsroman, en arbetsskildring, ett äreminne över vandringskullorna och inte minst en hungerbok. Vi som inte längre känner innebördan i ordet missväxt bör läsa den bara av det skälet, för att förstå matens värde. ”Lyckan är att få äta sig mätt”, tänker Hulda. ”Om man inte är lycklig fast man är mätt, då får man skylla sig själv.”
Men framför allt är detta en barndomsskildring, om en uppväxt som är upplyst och befriad från rädsla trots det armod som hela tiden hotar. Det fattiga rum där familjen bor är trygghetens plats. Skogen, älven, vallningen, fäbodsomrarna, friheten i barfotalivet och glädjen i den folkliga kulturen är den rikedom som romanen flödar ur.
Men kullorna var tvungna att ge sig av, och eftersom Hulda inte kan stanna kan inte heller Trosell göra det. Hon håller boken igenom ett högt tempo, hastar framåt och för Hulda ständigt vidare – inte bara in i stadslivet utan också in i nya kunskaper, ett nytt seende, så småningom in i ett äktenskap och en ny yrkestillvaro. För att genom Hulda kunna spegla hela den nya tiden gör hon henne osannolikt utvecklingsbar, brådmogen och genomskådande. Mot slutet blir tempot alltför högt, för mycket sveps över och ibland pratar man nusvenska av bara farten. När rötterna klipps av är det som om inte bara huvudpersonen utan också romanen förlorar fotfästet.
Vilket inte ändrar det faktum att Aino Trosell med ”Hjärtblad” skrivit vad som möjligen är hennes bästa roman. Och barndomsskildringen är oförglömlig.
