Det var nästan så att man kunde höra klonket av tappade hakor, där i Berwaldhallen 2005 när finlandssvenska Monika Fagerholm fick Augustpriset för romanen ”Den amerikanska flickan”. Hon vann över segertippade Klas ­Östergrens ”Gangsters”, en stilistiskt betydligt mer lättillgänglig roman. De som brukar kritisera Augustprisets elektorer för att bara rösta fram den mest lättlästa (och därmed lättsålda) boken fick svälja sina drapor det här året. Monika Fagerholm är en författare som är allt annat än publikfriande. Ändå är hon läst även i bredare kretsar, dyrkad i närmast religiösa termer av sina anhängare, däribland många unga författare. Monika Fagerholm är helt enkelt en författare som överbevisar fördomarna om att ”svår” litteratur endast når ut till ett fåtal.

Så är också ”Glitterscenen” en av de senaste årens mest efterlängtade romaner på svenska. Det har tagit fyra år för Fagerholm att producera denna fri­stående uppföljare till ”Den amerikanska flickan”. Boken skulle ha kommit redan för ett år sedan, men drogs i sista stunden in av författaren själv. I intervjuer har Fagerholm vittnat om kasserade manus och stora problem.

Och när nu ”Glitterscenen” med underrubriken ”Och flickan hon går i dansen med röda gullband” ligger färdig är det lätt för läsaren att göra sig en bild av de svårigheter hon måste ha haft. ”Glitterscenen” är en minst lika vildvuxen skapelse som sin föregångare; ett enormt persongalleri skall hållas ihop och isär, ett antal tidsplan skall verka parallellt, en mordgåta skall lösas och ytterligare en introduceras, med thrillerromanens grepp.

Lägg därtill romanens omfattande tematik; återigen svek och skuld, att bli synlig och osynliggöras; om tillblivelse helt enkelt, en mödosam tillblivelse som sker både i förklädnad och utan.

Titelns Glitterscen är inte bara en plats. Som så ofta hos Fagerholm blir själva platsen till ett tillstånd, i detta fall den förstärkta, upplysta fantasivärld som ­ibland är verkligare än verkligheten, och som vi alla i någon mån behöver för att klara av vardagen.

Monika Fagerholm återkommer ständigt till den i sina böcker. I ”Underbara kvinnor vid vatten” från 1994 är det de uttråkade hemmafruarna Isabella och Rosa som tar sin tillflykt till en kolorerad filmstjärnevärld.

I ”Den amerikanska flickan” är det kärleksparet Sandra och Doris som sitter på botten av en torrlagd swimmingpool och skapar en egen värld insvepta i kasserade sidentyger.

En scen som för övrigt sannolikt är inspirerad av filmen ”Ciao! Manhattan”, om Warhol-superstjärnan Edie Sedqwicks liv och jakt på bekräftelse. Hos Fagerholm finns mycket av estetiken från Warhol; glamou­ren som en överlevnadsstrategi i det mest solkiga.

I ”Glitterscenen” återvänder vi alltså till den mörka Trakten, platsen där den amerikanska flickan Eddie de Wire knuffades ut från klippan vid Bule träsk i den förra boken. Nu ligger den olösta gåtan kvar som en mörk påminnelse om det förflutna, men persongalleriet är delvis nytt – även om allt hänger ihop på ett intrikat sätt som stundtals får mig att längta efter ett uppritat släktträd i bokens början.

I Trakten finns Vinterträdgården, en plats som är en lek, ett språk eller en ”ö av drömmar”, här finns Glitterscenen, nu i den vitkläda Ulla Bäckströms rum. Här finns begravningsplatsen där två av bokens centralgestalter möts, prästdottern Maj-Gun som är fylld av berättelser och olycklig kärlek, och den dubbelbottnade Suzette Packlén. Nya tragedier utspelar sig, gamla grävs upp. ”Glitterscenen” är en minst lika ödesmättad och mörk berättelse som sin föregångare.

Fagerholm arbetar som alltid mycket med upprepning; händelser speglar sig i varandra; viktiga saker kan nämnas ett antal gånger i förbifarten för att sedan få sin förklaring mycket längre fram.

Hon är inte alltid lätt att följa och kräver sin läsares uppmärksamhet. Men här fungerar hennes musikaliska språk som ledsagare. Det finns inte en slentrianmässig mening i hennes prosa; den är ständigt känslomässigt närvarande och lägger sig aldrig i kyligt intellektuell abstraktion.

Och det tror jag kanske är den främsta förklaringen till att en så pass ”svår” författare som Fagerholm är älskad av så många. Det finns helt enkelt ingen annan som skriver som hon.