Poeten Lasse Söderberg kallade en gång den äldre kollegan Rut Hillarps poesi för en ”atonalitet för ögat”. Denna liknelse från musikens värld – upphävandet av grundtonens betydelse och befrielsen från enkla harmonier – tycks mig kunna gälla lika väl för Rut Hillarps liv som hennes verk. Atonalitetsliknelsen fungerar också i hög grad när det gäller den ganska udda biografi över hennes liv som den nära vännen och litteraturprofessorn Birgitta Holm skrivit. ”Rut Hillarp. Poet och erotiskt geni” ges ut samtidigt som en volym med utdrag ur Hillarps dagböcker mellan 1947 och 1991 (urval Birgitta Holm).
Det är lovvärt att ge ut de båda böckerna tillsammans – Rut Hillarps författarskap har uppmärksammats sorgligt lite i den svenska litteraturhistorien, trots att hon inspirerat många av dagens författare. En naturlig komplettering av Atlantis satsning vore att också ge ut en samlingsvolym med dikter och prosa. Efter läsningen av biografin och dagböckerna vill man söka sig direkt till Hillarps egen litterära gärning. Den lusten förstärks ytterligare av att författaren Hillarp delvis försvinner i Birgitta Holms skildring av hennes okonventionella liv. Det ”erotiska geniet” tenderar att överskugga konstnären och yrkeskvinnan.
Jag såg Rut Hillarp några gånger mot slutet av hennes liv. Hon hade en sällsynt värdighet, en air av ”grande dame” omkring sig. Med liv och energi deltog hon över 80 år gammal i unga litterära sammanhang. Hon var därtill in i det sista en viktig debattör i svenskt utbildningsväsende, som en av de drivande i den radikala utbildningstidskriften KRUT. Jag minns att hon såg märkligt otrött ut. Hon hade då varit en del av det svenska litterära livet sedan tidigt 40-tal.
Rut Hillarp (1914–2003) föddes i Lund, dotter till ett järnhandlarpar. Under studentåren lärde hon känna den blivande poeten och redaktören Karl Vennberg, som blev en vän för livet. Hon gifte sig som 18-åring med sin före detta fransklärare, och paret flyttade till Stockholm där Rut blev mer och mer indragen i litterära kretsar. En milstolpe i hennes litterära utveckling var Erik Lindegrens ”mannen utan väg”, som fick henne att själv börja skriva dikter på allvar. Debuten skedde 1946 med diktsamlingen ”Solens brunn”. Med en modernistisk djärvhet och en sinnlighet som renderade henne jämförelser med Edith Södergran skrev hon sig rakt in i det litterära 40-talet. Diktsamlingen kom ut just i den brytpunkt då den lyriska modernismen på allvar fick genomslag i den svenska litteraturen, och kritiken blev således hård från vissa av dess motståndare. I denna tidning raljerade till exempel Sten Selander över att en lärarinna, som förmodades ha en ”i yttre och inre måtto händelsefattig tillvaro”, kunde dras med en sådan poetisk hybris. Men Rut Hillarp lät sig inte knäckas. Fler diktsamlingar och romaner följde, hon arbetade också med experimentell film och fotografi. Parallellt med den konstnärliga banan fortsatte hon nästan hela sitt liv att arbeta som lärare.
Nå, händelsefattig var knappast Rut Hillarps tillvaro. Det som dominerar hennes liv, som det avspeglas i biografin och dagboksurvalet, är Hillarps omfattande kärleksliv.
Efter skilsmässan från maken inledde hon en passionerad kärlekshistoria med den rumänske filmaren Mihail Livada, som hon också gjorde film tillsammans med. De hade ett okonventionellt och starkt passionerat förhållande som präglades av brinnande svartsjuka. Hennes andra stora kärlek i livet var författaren Sivar Arnér, en relation som varade till och från nästan fram till Arnérs död. Dessemellan, och parallellt, hade hon otaliga relationer. Det var författarkollegor som Gösta Oswald, Stig Sjödin och Bertil Schütt, det var män hon mötte på sina resor till England och Frankrike.
Hennes drivkraft, även när det gällde det konstnärliga skapandet, emanerade ur sexualiteten. Den var mer än fysisk njutning: den blev en filosofi utifrån vilken hon formulerade den lidelsens estetik som kännetecknar hennes författarskap. Tidigt upptäckte hon att hennes läggning var masochistens, och den levde hon på olika avancerade sätt ut under hela sitt liv. I den totala underkastelsen, förenad med fysisk smärta, fann hon den största njutningen och autenticiteten. Enligt hennes egenformulerade filosofi gick underkastelse och självständighet att kombinera. ”Slav i sängen och drottning utanför”, som Livada uttryckte det.
Men är det så enkelt? Rut Hillarp var knappast något våp, samtidigt är det något i hennes erotiskt underdåniga attityd gentemot män som skaver. Sida upp och sida ner i dagboken väntar hon på män som skall komma, söker oavbrutet deras bekräftelse. Det är något oförlöst, ensamt och sorgligt i denna underkastelseestetik, denna ständiga väntan på en man, på erkännande och på sexuella kickar.
För läsaren hopar sig frågetecknen. Eftersom erotiken faktiskt dominerar både biografin och dagboken nödgas man ju fundera på hur Hillarps personlighet är sammansatt. Hur förenas masochisten med den självständiga konstnären, feministen och yrkeskvinnan? Kanske kan sexualiteten helt frikopplas från den skapande Hillarp, men varför tar den i så fall så stor plats i både biografi och dagbok? Det uppstår en paradoxal situation om man å ena sidan skall bortse från att en människa vill bli bunden och blåslagen i sängen, å andra sidan acceptera detta som en del av hennes poetik. Holm ger oss inte mycket hjälp här.
Men så är det inte heller någon vanlig biografi. Den börjar mitt i Hillarps liv, viktiga fakta om hennes uppväxt stuvas undan i en kortfattad och kronologisk sektion längst bak. Den utelämnar många uppgifter som en traditionell biografi hade innehållit. Jag hade gärna läst mer om Rut Hillarps författarroll och något mindre om alla hennes karlar.
Holm själv är ganska frånvarande i biografin, trots att hon bevisligen var en sådan viktig del av Rut Hillarps liv, och dessutom en av de få kvinnor denna tycks ha utvecklat en nära relation till. Det är synd. Det antyds att Hillarp kunde vara en nog så krävande vän, men Holm avhåller sig mestadels från att kommentera eller analysera hennes livsval. Å andra sidan – hur skriver man en biografi över en vän? Kan man ens göra det? Skall man verkligen publicera oerhört intima dagböcker av en person som inte ens varit död i tio år? Jag utgår från att Holm som både vän och litteraturvetare gjort bedömningen att det är moraliskt försvarbart.
Och samtidigt är det just atonaliteten, den dissonanta gnissligheten, som gör att jag ändå läser böckerna med behållning. Birgitta Holms projekt tillåter sig att vara lika motsägelsefullt som den person det skildrar. Det tycker jag om.
