Ernest Hemingways passfoto från 1923.
Foto: E Hemingway collection, JFK presidential library and museum
En gång i tiden, när jag var mycket ung, ljög jag mig in backstege på Grand Old Opry i Nashville, Tennessee. Jag sade till vakten att jag var reporter från Toronto Star. Han släppte in mig utan att be om presskort. Det blev en oförglömlig kväll.
Men varför Toronto Star? Jo, därför att Ernest Hemingway var stringer för den tidningen i Paris under några år på 1920-talet, innan han slutade med journalistiken, för att mer eller mindre helt och hållet ägna sig åt skönlitteraturen (han återkom emellertid till journalistiken under spanska inbördeskriget och andra världskriget och även senare).
Det var dock som skrivande journalist, som praktikant på Kansas City Star ett halvår efter High School, som hans bana inleddes och det var genom journalistiken han utvecklade den knappa, till synes okonstlade stil som skulle bli epokgörande. Med sin första fru, Hadley Richardson, levde han i Paris 1921–1926, med ett avbrott i Kanada 1924, då sonen John Hadley Nicanor föddes i Toronto.
Emellertid ville Hemingway resa tillbaka till Paris och det litterära livet, vilket skedde. Men 1926 hade han träffat Pauline Pfeiffer och han och Hadley skildes. Sveket mot henne skulle han aldrig komma över. Han ”kompenserade” henne genom att hon fick royalties för ”Och solen har sin gång” och senare ersättningen för filmrättigheterna.
En gång till i livet, många år senare, kom Hadley och Hemingway att träffas, att av en slump stöta på varandra när hon och hennes andre man var på semester i Wyoming. Man kan undra hur det kändes för dem båda. Det är intressant att notera, att efter Parisåren kom Hemingway aldrig mer att leva permanent i en storstad. År 1928 bosatte han sig tillsammans med Pauline i Key West.
Om åren i Paris med Hadley läser alla Hemingway-aficionados i ”En fest för livet”, som utkom postumt efter författarens självmord 1961. Det är en vemodig, ljuvlig sorgesång över les temps perdu, över den ungdom och det liv som flytt (han var ju bara 22 när han kom till Paris). Sorgen och melankolin är djupt gripande (och det är närmast ett helgerån att boken nu kommit i en ”restaurerad” version som bara inneburit en försämring, se Nalle Valtialas understreckare 21/7), och den bärs av en svidande längtan till Paris, ”förr i tiden när vi var mycket lyckliga och mycket fattiga”. Formuleringen om förr i tiden, eller på den tiden, återkommer gång på gång. Fast det där med ”fattiga” får man nog ta med en nypa romantiseringssalt: Hadley hade ett underhåll från föräldrarna, alternativt ett arv (uppgifterna varierar), vilket säkert bidrog till att finansiera makens besök på Closerie des Lilas, Lipp, Dôme och annorstädes.
Märkligt nog finns varken i de svenska eller i de franska utgåvorna det nostalgiska citat som pryder försättsbladet till de anglosaxiska, hämtat ur ett brev till en vän och som givit minnesboken dess namn: ”Om du har haft lyckan att bo i Paris som ung man, så var du än beger dig under resten av ditt liv, förblir den hos dig, ty Paris är en fest för livet.” För mig är det Boken, och jag har läst den över 50 gånger sedan jag var 17 år, och numera läser jag den högt för min fru innan vi beger oss till Staden.
Men vad skrev då Hemingway för Toronto Star Weekly (som jag antar var ett slags helgmagasin) och Toronto Daily Star? Jag har aldrig tidigare läst något av denna del av hans journalistik, men nu finns ett litet urval (han skrev 88 artiklar bara under de första 20 månaderna) i ”Ernest Hemingway on Paris”, hämtat från åren 1922–1923. Det är i huvudsak artiklar som handlar om Paris, plus en del utflykter till landsbygden och utrikes. Tonen är kåserande och anekdotisk och vid sidan av dessa mer underhållande bidrag skrev ju Hemingway också utrikesreportage, bland annat från det grek-turkiska kriget.
Jag måste tillstå att jag fick en mindre chock när jag läste detta. Ty artiklarna, eller kåserierna, är så fyllda av fördomar om fransmän, Frankrike och Paris att man närmast baxnar. Kaféerna, där Hemingway kamperade, för att inte tala om gästerna, i synnerhet inte ”avskummet” från New Yorks Greenwich Village, är inte vatten värda (om nu Hemingway någonsin drack vatten). Överallt är det bondfångare, inte minst taxichaufförer som skörtar upp folk. Den berömda franska artigheten är som bortblåst.
Annat är förvisso träffsäkert, som när han berättar om hur myndigheterna och nykterhetsrörelsen försöker reformera fransmännens alkoholvanor och han skojar med det hycklande absintförbudet (det var ju alkoholhalten och inte diverse andra substanser som tog kål på bohemerna). Man tänker på den arme Pierre Mèndes France som vill få fransmännen att dricka mjölk istället för vin, och ett hånskratt rullade genom landet och rullar än i dag. Här finns exempel på Hemingways lysande iakttagelseförmåga. Man kan ibland ana den litterära stil som komma skulle. Det finns bilder av en svunnen tidsanda och intressanta informationer, som att de berömda gargoylerna på Notre Dame är ett tillägg långt senare.
Men det kan inte hjälpas. Så mycket genomsyras av arrogans och ett förakt för parisarna som onekligen ställer ”En fest för livet” i ett visst nytt ljus. Var det verkligen detta som Hemingway skulle längta sig närmast sjuk till under resten av sin levnad? Varför skrev han då så här? Upplevde han verkligen Paris på detta sätt? Eller skrev han så för att tillfredsställa fördomsfulla läsare på andra sidan Atlanten? Jag har inget svar.
Bokhandlaren Sylvia Beach som drev Shakespeare & Company var en av dem som Hemingway omfattade med djup vänskap. På väggen har jag ett porträtt av henne, där hon besöker en jubileumsutställning över bokhandeln, som tyskarna stängde 1941 (och som senare återuppstod på annan plats under annan regim). Med ett blitt leende, fyllt av ömhet, betraktar hon en samling med fotografier på Hemingway. Vad tänker hon på? Året innan hade Hemingway tagit sitt liv, detta år skall hon själv dö. Tänker hon att på den tiden var Paris en fest för livet? Minnets allt försonande ljus. Så såg nog den svårt nedgångne Hemingway sitt 20-tal – då vi var mycket fattiga och mycket lyckliga.
