Göran Persson valdes häromdagen om till partiledare för fyra år till. Många tror att han inte kommer att sitta perioden ut, vare sig som statsminister eller partiledare. Själv skickar han av och till ut signaler om att han nog vill ha en framtid, någon gång, när han kan göra något annat. Tro det?
1955 suckade hans föregångare Tage Erlander, som då hade varit statsminister i snart nio år, i sin dagbok. Det gäller det eviga ältandet om vem som ska efterträda Per Edvin Sköld som finansminister:
”Men det finns ett kort till. Jag är också övermätt på makt (som jag innerligt och hjärtligt avskyr), inflytande (som jag eftersträvat), yttre ståt (som passar på min kropp och själ så illa). Jag säger inte detta för att framkalla några uttalanden om min oumbärlighet. Jag är inte oumbärlig och jag har intet behov av förtroendeuttalanden (skall jag säja som just nu med välbehag slickat i mej att radiolyssnarna placerat mej före de andra partiledarna som gärna hörd radiotalare, men i går trodde jag faktiskt vad jag sa till Aspling). Skulle det gå att få ett bättre förhållande till LO, om jag blir chef för Tiden, skall vi spela även med det kortet. Jag drar mig tillbaka av trötthet. Och partiets ledning skall i god tid få diskutera problemet.”

När Erlander skrev detta hade han inte avverkat ens hälften av sin statsministertid; han hade drygt 14 år kvar.
Utgivningen av Erlanders dagböcker med 50 års eftersläpning har alltså kommit till år 1955. Det är långt ifrån första gången han leker med tanken på att hoppa av jobbet och intalar sig själv att han inte tror att han är oumbärlig. Och man kan vara övertygad om att tanken återkommer i följande års dagböcker.
Det hör till vanlig partiledarjargong att säga att man inte är oumbärlig. En intressant fråga är om dessa partiledare talar ren och oförfalskad sanning när de säger att de inte tror att de är oumbärliga. Historiska fakta kan få en att tvivla, åtminstone när det gäller efterkrigstidens tre längsta statsministrar:
Erlander, Palme och Persson.

Det kan förstås kallas pliktkänsla: så länge Rörelsen begär det, ställer man upp. Men det innebär i sin tur att en partiledares avgång är resultatet av att partiet inte vill se honom omvald; den en gång valde partiledaren är livegen. Ingvar Carlssons avgång 1996 jävar denna tanke. Vem tvivlar på att det var Ingvar Carlsson själv som då tog initiativet?
Nej, det är nog så att Erlander trots allt hade en ganska hög tanke om sig själv, sitt eget förnuft och omdöme, i synnerhet i jämförelse med de många medelmåttor han tyckte sig se omkring sig. Kanske är strömmen av avfärdande omdömen och uttryck för förakt i 1955 års dagbok något dämpad i jämförelse med tidigare år, men nog finns den där.
Sin familj skriver Tage Erlander kärleksfullt och omtänksamt om, men när det gäller vad den ena eller andra politikern eller ämbetsmannen duger till är omdömena beska. In i det sista tvivlar Erlander på att 1900-talets andra politiska eternell, Gunnar Sträng, är rätt man att efterträda Sköld
som finansminister.

Sämst tycker Erlander om pressen, ofta omnämnd med pikanta invektiv, ”gangster” till exempel.
Erlanders fäbless för starkt negativa personomdömen är välkänd från alla dagböckerna hittills. Under 1955 gäller den tydligaste motviljan ändå inte någon politiker, vare sig i oppositionen eller den egna kretsen, utan industrimannen Axel Wenner-Gren och hans hustru Marguerite, ett ”osmakligt” par som enligt Erlanders bild prackar på den svenska staten en donation som kostar Wenner-Gren själv några miljoner och staten mångdubbelt mer och tar i anspråk en av Stockholms mest grandiost belägna tomter som skulle kunna användas till något långt behövligare för Stockholms Högskola eller Karolinska Institutet.
Den motprestation som tydligen betydde mest för Wenner-Gren hade Erlander utverkat i förskott redan 1954: Stor-Korset av Vasaorden. Men då hade Wenner-Gren-donationen sett betydligt generösare ut än den omsider kom att bli. Både Erlander och kung Gustaf VI Adolf var nu 1955 illa
berörda.
Nåja, Wenner-Gren Center är ändå rätt snyggt där det ligger i änden av Sveavägen.

Erlanders dagbok är en bok om det politiska vardagsarbetet och om familjelivet. De två stora händelser som bland vanligt folk lär höra till det man bäst kommer ihåg från 1955 - förutom den heta sommaren - nämligen motbokens avskaffande och folkomröstningen om övergång till högertrafik, får påfallande liten uppmärksamhet i dagboken. Som politisk fråga var den förstnämnda avgjord under fjolåret; Erlander är politiker, och verkställande av politiska beslut är inte politik.
Folkomröstningen nämner han en gång, dagen efter. Den blev en kolossal seger för nej-sidan. Som bekant kom högertrafik ändå att genomföras på regeringen Erlanders initiativ tolv år senare. Men i oktober 1955 skriver han om snacket vid regeringslunchen dagen efter: ”De flesta såg nog vad folkomröstningarna kan komma att betyda för framtiden. Nu är det i varje fall över, och jag är rätt belåten.”

Belåten över vaddå, kan man fråga sig. Knappast i
sak. Men över att folkomröstningsinstitutet hade komprometterats. Erlander var ingen anhängare av folkomröstningar.
Om två år kan vi se fram emot vad han har att skriva om den oförskämt konstruerade och ödesdigra folkomröstningen om pensionssystemet.
Förresten: man ser alltid fram emot nästa nummer av Erlanders dagböcker.