Han är ung präst, naturvän, skojfrisk, trofast och passionerad. Hon är driftig, full av verksamhetslust men också vaksam och svartsjuk på dem som gör anspråk på makens tid. Ut till Örarna i åländska skärgården har de kommit; prästen Petter Kummel för att stå i spetsen för ortens församling, Mona för att stå vid hans sida och sköta markservicen.

I Lundbergs förra roman träffade vi en yngre Petter, ett av fyra barn i lärarfamiljen Kummel i Helsingfors mitt under brinnande krig. Nu är det efterkrigstid, alla längtar efter vardag och att ställa saker i ordning, så också i den åländska skärgården. Paret Kummel har en liten dotter, Sara, och får snart en till, Lillus kallad.

Vardag blir det, men en flödande, färgrik och företagsam sådan. Den fredstida aktiviteten spirar ur krigets elände och brist. Vi lär oss att bristen på dramatik är livet när det är som bäst, och att ljuset får sin intensitet av sina skuggor. Också den kummelska familjeidyllen kantas av faror och frestelser, inte minst av den förrädiska isen. ”Hör efter på vilket sätt det knakar. Var inte rädd, för då kommer du ingenstans. Var inte stormodig, för då ligger du där. Det är kallt, ska du veta, och djupt.”

”Is” är till en del ett fadersporträtt. Petter Kummels kristendom är överseende och försonlig. Han är mjuk med barnen och älskar de fatalistiska öborna som de är, önskar dem hellre frihet än väckelsens rannsakan: väckelse splittrar och söndrar. Också Mona håller honom kvar i denna värld: när han under studietiden lockas av Oxfordrörelsen hotar hon slå honom sanslös med gjutjärnspannan om han ger sig hän åt den.

Men ”Is” är kanske framför allt ett modersporträtt. Titeln varslar inte enbart om romanens katastrofala vändpunkt, utan pekar också på moderns känsloliv, särskilt efter katastrofen. Hon är kanske utmärkande för en generation och en klass i vilken man skulle stävja sina känslor – sicket pjosk – och vara duktig, praktisk och konkret. Är hon oförmögen att känna? Knappast. Snarare oförmögen att bli föremål för medlidande, omhändertagen. Ett intrikat porträtt, tankeväckande.

Ulla-Lena Lundbergs far var kyrkoherde i Ålands skärgård och gick ner sig på isen när hon var tre år gammal. Är det alltså ett idealiserat porträtt av en för tidigt förlorad far, ett uttryck för faderslängtan? Än modern, är hon svartmålad? En sådan mekanism kan man förvisso ana sig till, och en portion önsketänkande. Samtidigt är personerna genomtänkta som fiktion och lyfta ur sina sammanhang. Historien är omskriven, har fått vingar.

Lundberg är episkt bred; i lugn och ro broderar hon fram skeendena. Här är det stora inbakat i det lilla, en väsentlig insikt förlagd till en bisats. Hon hanterar skickligt berättandets konst, det är hennes styrka. Däremot finns här en viss spänning mellan familjedramat och folklivet; bipersonerna är just bipersoner, ibland tecknade på alltför stort avstånd, ibland kuriösa öden som förblir ointegrerade i romanen.

Lundbergs godmodigt realistiska blick vilar ständigt på de världsliga förutsättningarna för prästgårdslivet: ”Bedjen, och eder skall varda givet – jo minsann, om någon har stått och bakat och dukat.” Det är Monas tanke, men frågan är hur långt den egentligen delas av författaren. Det är som om de höga tingen ändå stod högre.

”Is” är icke desto mindre ett kraftprov. En bok att sätta sig med medan regnet piskar utanför och brasan sprakar.